Memoarer (1)

Memoarer

Det var sjuttiotal. Framtiden var här.Jag var inkallad när sjuttiotalet bröt in, vapenfri tjänstepliktig på Arlanda flygplatsbrandkår. Men hur kunde man få bli hemma på nyårsaftonen?– Gå till en doktor och visa upp intyget att du varit där, sa pappa, det bör fungera.Jag gick till en läkare.– Det kan inte bli fråga om att sjukskriva, sa systern, som också var läkarens fru. Hon hade plockat jordgubbar i Selånger och någon sa att hon var den ende som plockat en enda gubbe som livnärt henne hela livet.– Ok, men jag kommer ändå.I väntrummet var det fullt med folk. En man satt och rökte. Så var det på den tiden. Askkoppar var framställda. En kvinna fick våldsamma hostattacker.– Jag får be min herre att släcka cigaretten, sa hon med pipig röst, i väntan på nästa attack. Det var modigt att be en rökare att fimpa. Man gjorde det bara när det var en verklig nödsituation.Brandmästare Frödeberg var inte nöjd med intyget jag visade upp.– Här framgår det ju inte att du är sjukskriven, bara att du varit hos doktorn, sa han helt riktigt.– Ja, jag hade ont i halsen och eftersom jag haft halsböld...– Men du borde haft ett riktigt sjukintyg. Ok, det får väl gå för den här gången men nästa gång måste du ha klara papper..Pust! Jag klarade mig från straffexercis.På Arlanda arbetade vi 48 timmar och var lediga 24. Det var mycket dötid. Bredvid sängen hade jag en askkopp, en delad juiceburk. Man fick ha kläderna ordnade så att man snabbt kunde komma ut när det gick larm. Fötterna ner i stövlarna, dra upp byxorna och på med en skjorta, sedan var det bara att rusa iväg. Det fanns olika larm. Ett var för ambulansen, ett när ett plan skulle tankas, ett för katastrof. Men så snart det tjöt blev man klarvaken och var beredd att rusa iväg.– Det är ambulanslarm, skrek någon och vi som inte tjänstgjorde på ambulansen kunde somna om.Dagarna var sega.En dag hade vi stegövningar. Det gällde att resa en stege mot ett garagetak och sedan pinna upp. Väl uppe på taket snurrade det till i min skalle. Jag satte mig ner. Fy fan.Brandförmannen kom upp och frågade hur det stod till.– Svindel, sa jag.Han talade lugnande. Till sist klättrade jag ned med förmannen strax bakom. Han skötte det hela bra. Jag överlevde. Men befälet insåg också att Swedenmark inte var en kandidat till stora stegbilen.Jag hade flickvännen i Stockholm och lyckades byta bort skiftet den 5-6 januari 1970. En annan tog min plats. När jag tidigt på morgonen den 6 januari kom till flygterminalen vid Haga i Stockholm såg jag de svarta rubrikerna: HAVERI PÅ ARLANDA.En plan som tillhörde flygbolaget Spantax hade lyft från Arlanda 22.24 kvällen före, med kurs mot Mallorca. Eftersom det varit problem med just det planet skulle man flyga ned det till Schweiz för motorbyte. Men ganska snart försvann planet från radarskärmarna på Arlanda. Grupper sändes ut för att söka. Man körde så kallade valpar, jeepliknande fordon som var bra i terräng, längs små skogsvägar. Inte ett spår. Då lyckades en flygvärdinna få iväg en signal från en sändare. Men man saknade utrustning för att kunna avgöra exakt varifrån signalen kom. Det blev fortsatt letande i skogen i den tjugoåttagradiga kylan. Till sist fann man det sönderslagna planet. Piloten och en flygvärdinna var vid liv. En av brandmännen värmde piloten med sin kropp, han satt nämligen fastklämd i cockpit.Det var en sorglig stämning ute på förläggningen. Den doktor som undervisade oss kom ut för att gå igenom vad som hänt. Däremot minns jag inte att det var några krissamtal för de tjänstepliktiga som burit lik i skogen.Så visst var de ofta enformiga övningarna välbehövliga. helt plötsligt blev det allvar. Och jag var utkompad.De vapenfria fick godkänt för insatsen men kraschen visade att beredskapen i stort var för dålig och att samordningen mellan olika myndigheter inte fungerade. En rad förändringar genomfördes.I många urkunder, bland annat i riksdagen, står att Spantaxolyckan inträffade 1971. Men det var alltså 1970. Det finns alltid risk för att ett felaktigt årtal fortplantar sig.En del av de vapenvägrare som hade religiösa skäl hade knappt varit utanför hemförsamlingen. Att komma till brandstationen på Arlanda var en kulturchock av stora mått. En man från Småland tillhörde en sekt som fördömde televisonen. Men när apparaten slogs på kunde han skymtas bakom glasrutorna; visst var det spännande, som mycket av det förbjudna är.Några etiker utnyttjade några lediga dagar till ett göra en riktig krogsväng i Uppsala. En troende broder tyckte det lät spännande och bad att få haka på. Han drack öl och vin och stimmade med de andra. Morgonen efter greps etikerna av ruelse: hade de lett in den troende brodern på farliga vägar? Då for dörren upp och där stod han, den svarthårige och munvige smålänningen.– Grabbar, ska vi festa i kväll också, frågade han.Jag längtade tillbaka till redaktionen. Men först i september var det muck. Efter grundutbildningen på Arlanda hamnade jag på Bromma, som assistent till en handläggare. Det var mer ett vanligt kontorsjobb, med fria helger. Och jag slapp fortsatta övningar.Vi fikade med en speciell avdelning på Luftfartsverket. Chefen var vänstersosse, en frejdig man som gärna luftade sina åsikter. Hans sekreterare tillhörde någon vänstergrupp och sa vid något tillfälle att verket ingick i det etablissemang som skulle bekämpas. En konservativ jurist snappade upp det och anmälde, jag tror det var till Säkerhetspolisen. Det stod en del i tidningarna om det hela. Juristen i fråga hade svårt i diskussionerna med den yngre kvinnan och anmälan var väl hans hämnd.När jag åkte tåg hem till en permis satt jag i restaurangvagnen då tåget stannade. Stora bestånd av rallarros prydde banvallen. Den kände botanisten och konstnären Rolf Lidberg satt också i restaurangvagnen. ”Har du sett, Rolf, vilken blomsterprakt”, tänkte jag säga men jag var för blyg.Den store socialreformatorn Gustav Möller dog på hösten 1970. Jag följde katafalken genom Stockholm. Morfar skulle ha gillat det: han var en stor beundrare av Möller. Däremot var han skeptisk till en del med akademisk framtoning.Så var det muck, utan stora åthävor. Molla från Dagbladets redaktion ringde samma lördag jag muckade och undrade om jag kunde ta ett jobb på söndagen. Det var en befrielse att åter gå in i de slitna redaktionslokalerna.Dagbladet Nya Samhället hade ett eget hus vid Köpmangatan, vid infarten till stan. Det hade ritats av Alnöfödde Lennart Uhlin, sedermera professor i arkitektur. Huset gjorde att många av medarbetarna kände stolthet. Där inrymdes redaktion, annonsavdelning och administration, dessutom tidningstryckeri och civiltryckeri. De översta våningarna i huset hyrdes ut.I grannfastigheten, där tidningen förut hade sina lokaler, fanns då Socialdemokraternas och SSU:s expeditioner, plus en del lägenheter.Men den lilla tidningen förde en ojämn kamp. Sundsvalls Tidning var dominerande, både om man ser till antalet abonnenter och annonsinkomster.Under lång tid hade många propagerat för att staten skulle gå in och ge stöd till de små och fattiga tidningarna. Argumentet var att samhället hade ett ansvar för att främja mångfalden och värna en mångsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Till en början betalades pengar ut till de politiska partierna som sedan kunde vidarebefordra pengar till olika tidningar. Men systemet gjordes om, enligt uppgift efter en överläggning mellan finansminister Gunnar Sträng (S) och Centerpartiets ledare Gunnar Hedlund. Vissa kriterier skulle uppfyllas vad gällde utgivningsdagar och upplaga. Invändningarna var bland annat att det var osunt att tidningar som skulle granska makthavarna fick pengar från statliga organ. Var det inte som i Sovjetunionen?Skattepengarna kom att betyda mycket för många andratidningar. De fick en ny chans. Men sett i stort så har inte styrkeförhållandena ändrats; sedan kan man förstås säga att den borgerliga övervikten skulle ha varit än starkare utan presstöd.