Ryanair en skam

Ryaniar är en skam för Irland. Mer i DN.

Jag tror att Jonas Sjöstedt (bilden) har rätt: europakten ger högerpolitik. I det ligger också att jag anser att det är ett misstag av Socialdemokraterna att möjliggöra en svensk anslutning till pakten. Svenska folket sade med bred majoritet nej till en svensk anslutning till euron. Risken är nu att vi köksvägen kommer in i EMU.

Nu händer det som många EU-kritiker varnade för. Unionens krav på makt och inflytande ökar och det sker på bekostnad av den nationella självbestämmanderätten. Om EU centralt får fatta beslut om skatter och utgifter så blir livet lättare för EU-byråkrater men man går miste om annat väsentligt. EU:s centraliseringsiver och maktkoncentration går fort. Frågan är hur det ser ut om fem år: hur många stora kliv har vi tagit mot superstaten.

Mer i DN.

Sossejakt och anti-arenakampanjen

Mycket bra krönika i Aftonbladet signerad Jan Guillou.

Östersundsposten har länge drivit en kampanj mot arenabygget i Östersund. Men det kallas inte kampanj utan en motiverad journalistisk bevakning av nuets skeenden. Ungefär samma naiva argument används av redaktörer när man ska förklara jakten på ledande sossar. Ok, de ska granskas. Men är alla granskare utkompade när Carl Bildts affärer ska synas? I fallet med arenan har ÖP valt att göra gemensam sak med den borgerliga oppositionen och tidningens vd kunde också utlova debattutrymme för artiklar som var kritiska till projektet. Man kan ibland tro att tidningen redigeras på Centerns expedition. Självfallet skadas ÖP:s trovärdighet av allt detta och chefredaktör Hans Lindebergs envetna och papegojliknande försäkringar om tidningens totala obundenhet gör nog bara krisen värre.

Han vann men förlorade ändå

Göran Hägglund vann över Mats Odell. Men nära en tredjedel av ombuden på KD:s riksting röstade mot Hägglund. I valet av förste vice ordförande vann Maria Larsson med bara 23 rösters övervikt över Odellfalangens kandidat.

Summering av KD-mötet:

Det är uppenbart att partiet är djupt oenigt. Det är bara en tidsfråga innan Hägglund på nytt utmanas om partiledarposten. För KD är risken stor att man i valet 2014 hamnar utanför riksdagen. KD kan därmed bidra till ett borgerligt valnederlag om drygt två år.

Mer i DN.

Många mogna män

Dagens krönika om många mogna män återfinns i Norrländska Socialdemokraten. På bilden Newt Gingrich som vill bli republikanernas presidentkandidat.

Ett sydsvenskt parti?

Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, skriver om det lag Stefan Löfven måste skapa. Och visst är det riktigt att den nya partiledaren måste hitta sin egen uppställning. Men Petterssons förslag skrämmer mig. Där finns inte en enda med postadress i Norrland. I huvudsak är det fråga om personer som bor där Pettersson bor, i Mälardalen. Mediaeliten i Stockholm stöder den politiska eliten i huvudstaden, det bekräftas åter. En framgångsrik socialdemokrati måste också innehålla ledande representanter från de regioner där socialdemokratin är starkast.

Nystart mot privatiseringar

Citat från enn.kokk.se

”För att socialdemokratin ska gå mot en nystart krävs också att partiet, nu under Löfvens ledning, fullföljer den omorientering i inställningen till vinstdriven verksamhet inom vård, skola och omsorg, som påbörjades under Håkan Juholts ledning.”

Helt rätt.

Juholts markeringar mot privata vinstintressen var välkomna. Hoppas nu att Löfven slår in på samma väg och gör upp med aningslösa privatiseringsivrare (S) i stat, landsting och kommuner.

Beklagligt S-ja

Socialdemokraterna har sagt ja till europakten och är nu ense med regeringens fyra partier. Mer finns att läsa här:

http://www.dn.se/ekonomi/s-med-pa-europakt.

I folkomröstningen 2003 sa drygt 55 procent nej till en svensk anslutning till euron. Man borde visa respekt för den starka opinionen. Risken är att europakten blir en förstuga till euron. Självfallet ska Sverige delta i det internationella samarbetet men det betyder inte att vi ska delta i räddningsoperationer för euron. Det är ett misstag av den socialdemokratiska ledningen att traska patrullo efter den borgerliga regeringen.

Den socialdemokratiska ledningen (inklusive Löfven) kämpade ihärdigt för en svensk EMU-anslutning. De förlorade. Inse det och sluta lämna bidrag till att rädda skvalpvalutan euro.

Löfvén äldst i S-gänget

Stefan Löfvén är femtiofem år och därmed den äldste som valts till ordförande för Socialdemokraterna.

Claes Tholin var 46 år då han tillträdde år 1896.

Hans efterträdare var Hjalmar Branting som tillträdde 1907, samma år som han fyllde 47.

Per Albin Hansson tillträdde 1925, samma år som han fyllde 40.

Tage Erlander var 45 då han tog vid efter Per Albins död 1946.

Olof Palme var 42 då han valdes år 1969.

Ingvar Carlsson tog vid efter mordet på Olof Palme och han var då 52 år.

Göran Persson föddes 1949 och blev S-ledare 1996, alltså 47 år gammal.

Mona Sahlin fyllde 50 samma år (2007) då hon blev partiledare.

Håkan Juholt föddes 1962 och blev partiledare det år(2011) han fyllde 49.

Och så Löfvén som alltså blir 55 och är ålderman i skaran av nyvalda S-ledare.

Mer i DN, http://www.dn.se/nyheter/politik/s-veteranerna-tror-pa-lofven

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14275521.ab

Memoarer (10)

I början av 1980-talet åkte jag och mina döttrar (då åtta och tio år) till Teveltunet i Tröndelag, precis innanför gränsen vid Storlien. Nils Petter Harsaaker drev en anläggning där och vi hyrde oss en stuga. Döttrarna upptäckte på en gång att det fanns hästar på området och tog reda på att man kunde rida kortare turer vissa kvällar. De anmälde sig direkt och njöt fullt ut av turerna. Jag pratade en del med ledaren, Ole Ingebrigt Dyrhaug, då en man på några och tjugo, redan då en naturlig ledare, dessutom mycket kunnig om hästar och fjäll. Jag fick omedelbart ett starkt förtroende för den unge mannen.

– Du borde rida, du också, sa Sara en kväll i stugan.

– Ja, det skulle jag gärna göra men hästarna är för små för mig.

– Nähä, vi har frågat och dom sa att vuxna får rida, sa Moa.

Luckan hade slagit igen.

Jag var otroligt nervös inför premiärturen. På sin höjd hade jag klappat någon gammal kamp och en och annan ridhäst. Men jag var rädd och otrygg. Tänk om hästen fick för sig att skena iväg? Nej, hästar var något främmande och hotfullt.

Men så bar det iväg. Islandshästen Stormur såg inte stor ut när jag stod vid sidan om men när jag satt på ryggen tyckte jag att jag kunde vidröra himlen. En norsk flicka ledde turen, jag red sist eftersom jag inte ville bli söndertrampad av hovar när jag ramlade av. Sara och Moa kollade bakåt. Det bar iväg över bäckar och ikullfallna träd, längs stigar och vägar, över videängar och gårdsplaner. Jag höll i sadelknoppen och hoppades att det hela snart skulle vara slut. På väg hem trissades farten upp, Stormur gick över i galopp och jag pressade ned mina stövlar i stigbyglarna. Katastrofen hade inte inträffat.

Vi återvände till Teveltunet kommande år och var då med på ridturerna under en hel vecka. På söndag var det utdelning av hästar. På måndag en kort tur i grannskapet, liksom på tisdag. På onsdag bar det av till Storvallen på den svenska sidan, där hästarna fick en dags vila. Sedan var det ridning i fjällterräng fredag och lördag.

Mitt på dagen hade vi alltid en lång rast. Hästar och ryttare behövde vila. Ole gjorde upp en eld och kokade kaffe, vi åt våra medhavda smörgåsar och samtalade. Efter lunch sökte Ole upp någon torr plats och sov en timme eller mera. En del som kom direkt från city var vana att allt skulle gå i ett svindlande tempo. Det tog några dagar innan de kom in i en annan lunk och insåg att man inte alltid behövde ha bråttom.

Om man ramlade av hästen kostade det en flaska vin. Sadelknoppen räddade mig från många avåkningar. Men några gånger fick jag allt köpa några flarror…

Hästarna var och är fenomenala. Islandshästarna är starka och fridsamma. Man blev ständigt imponerad över vad de klarade av. Oles far Oddmund Dyrhaug åkte till Island och köpte hästar. Han hade fingertoppskänsla och importerade mycket fina djur från Island.

I mitten av åttiotalet tog Ole över verksamheten i Tydal. Hans pappa fanns även fortsättningsvis med i verksamheten men inte som ytterst ansvarig.

Det var Oddmund som fick idén om att ordna turer på häst ute i fjällvärlden. Alla var inte entusiastiska.

– Tror du att folk betalar pengar för att få ont i rumpan? Nej, det där går aldrig.

Ja, en del log i mjugg. Visst var han lite galen, den där Dyrhaug.

Oddmund gav sig inte. Han trummade ihop ett gäng studenter från Trondheim som inte var vana med hästar och som inte ägnade dagarna åt fysiska aktiviteter.

– Om dom klarar det, då klarar alla det, tänkte Oddmund och drog iväg i spetsen för en grupp, tidigt på sjuttiotalet.

Premiärturen gick utmärkt. Studenterna klarade av att rida och att gå uppför en del branta uppförsbackar. Oddmund var nöjd. Nu skulle han erbjuda turister ett uppleva fjällmiljön från hästryggen.

Jag växte upp fjärran från ridning och långt från hästar. Men från mitten av åttiotalet red jag i fjällen minst en vecka per år. Turerna utgick från Stugudal i Tydals kommun, Sörtröndelag. Första dagen red vi ofta till Nedalshytta, i ett område där man förändrat sjösystemen och skapat ett enormt kraftverk. Jag tror att det var svenska och norska toppolitiker som enades om denna satsning, det kan ha varit på femtiotalet. Till Nedalshytta är det bilväg nästan ända fram. Backen upp, lång och brant, brukar vara galoppsträcka. Efter den turen släpptes hästarna med fotbojor och skyndade sig ned till ån för att dricka medan ryttarna duschade och åt. Ibland hände det att hästarna drog iväg uppåt fjället för att komma undan myggen. Ole kunde få söka i timmar medan vi sov och åt frukost. Vi red sedan mot Storerikvollen, juvelen bland fjällanläggningarna. Andra stationer jag var med om att besöka var Schültzhytta samt Sylstationen, Blåhammaren och Helags på den svenska sidan. Storerikvollen var och är favoriten, vackert belägen mellan sjön och fjällen. Man kan ta bilen (på den norska sidan) och sedan gå omkring tre kilometer.

Att rida var ett sätt att övervinna rädsla. Inför varje säsong hade jag ambitionen att förbättra konditionen. Att gå uppför backarna var enormt påfrestande, att rida i timmar kände på. Men jag lyckades aldrig samla mig till krafttag och kom varje år i ungefär samma skrala kondition. Men trots att det var slitsamt så gav turerna enormt mycket, ibland red jag alltså två veckor per säsong. Ibland kunde jag i november eller februari känna ett enormt sug efter att rida i fjällen. Och på samma sätt kunde jag känna iskylan när jag tänkte på någon särskilt svår passage. Skulle jag ramla ner i ravinen eller störta utför i backen?

Arrangörerna, Dyrhaugs Ridesenter, satsade på säkerhet. Det var inga chanstagningar. Sedan kunde det förstås hända att folk ramlade av och att det hände något med en häst. Men efter nära fyrtio års verksamhet kan företaget visa upp en fin olycksfallsstatistik.

Om kvällarna brukade vi samlas kring lägerbålet, berätta historier, sjunga Dan Andersson, dricka öl och starkare saker, prata om dagens tur och den som skulle komma. Det var givande stunder där vid elden, ögonblick man minns med värme och ibland vemod.

Då det gällde att finna rätt häst till varje ryttare visade Dyrhaugs sitt mästerskap. De såg vad personerna och hästarna gick för. ”Men det där var väl ingen bra kombination”, kunde jag tänka i hagen på söndagen men på tisdag visade det sig vara en perfekt kombination.

Jag fäste mig vid en häst som hette Storumur, en senig och stark häst. Vid ett tillfälle då jag skulle ut och rida sa Ola att det var ett problem. En annan ryttare, en skattetjänsteman från Västerås, hade också Stormur som favorit. Kunde jag tänka mig en annan häst? Icke! Kunde han? Icke! Där stod vi i fjälldalen, två bestämda medelålders män. Ole fick singla slant. Jag förlorade. Men vad gjorde det? Storumur och jag återupptog kontakten några år senare. Ole berömde ofta hästen, den gick med på alla turer och klarade sig utmärkt i den svåra fjällterrängen.

I början red Ole på ett häst som hette Glofaxe, en enorm häst som ibland kunde sticka iväg och ta bettet mellan tänderna. Det gav en extra spänning: skulle Glofaxe sticka i dag eller inte?

En klok gammal häst hette Skegla. När hon ramlade i en bäck låg hon kvar till dess ryttaren (en kvinna i övre medelåldern) tagit sig upp på land.

Rödull red jag under några år i Tydal, en kraftig och viljestark häst som säkert märkte att det var en amatör som satt på ryggen.

Ole Dyrhaug kunde konsten att skapa rätt stämning vid bålet och samtidigt leda turen med fast hand. Han var den idealiska turledaren och alltid en god kamrat.

Oddmund Dyrhaugs insats fick en mycket välförtjänt uppmärksamhet då han för några år sedan belönades med kung Olavs medalj i guld. Landshövdingen i Sörtröndelag kom till Stugudal och vid en fin middag delades medaljen ut. Vem hade väl trott det när verksamheten inleddes i början av sjuttiotalet och många inte alls trodde att folk ville rida i fjällen.

Oddmund och Ole åkte senare till slottet i Oslo för samtal med kungen, något som var förknippat med medaljen.

Nu var det nog många år sedan jag red i fjällen men jag håller kontakten med Ole och följer sonen Niklas fina insatser i skidspåren; han var näst bästa norrman i Tour de Ski och återfinns numera i landslaget i världens bästa skidnation.

Kokk om Löfvén

Läser med stor behållning Enn Kokks blogg, nu senast om nomineringen av Löfvén. Jag kan instämma i båda förhoppningar och farhågor.

http://enn.kokk.se/

S har alltid valt fel ledare

Socialdemokraterna har alltid valt fel ledare.

Under Olof Palmes tid var det många som pekade på ideologen C H Hermansson i Vänsterpartiet som ett lysande föredöme. Där hade Palme något att lära. På åttiotalet var det en del socialdemokrater som menade att S-ledaren skulle lära av Folkpartiets ledare Bengt Westerberg, som i valet 1985 fick över fjorton procent (Westerbergeffekten).

Ingvar Carlsson (bilden överst) var för grå och formell. Inte skulle han vinna några val. Partiet behövde en visionär kraft.

Göran Persson var en buffel. När han var Trivsel-Torsten med halva svenska folket tyckte en del S-märkta att det var ovärdigt. Ofta pekade man på Gudrun Schyman som ett föredöme.

När Mona Sahlin tillträdde deklarerade en del S-märkta att Maria Wetterstrand borde vara S-ledare och att de skulle rösta på henne i valet.

Och när Håkan Juholt tog över var det ungefär samma analys. Mot slutet av Juholteran framhölls vänsterpartisten Jonas Sjöstedt som idealpolitikern. Och Stefan Löfvén (t h)kommer också att dra det korta strået vid jämförelser med en del andra.

Det är konstigt att ett parti som haft sådana enorma historiska framgångar alltid valt fel ledare.

Varför fick då Juholt en majoritet emot sig? Jag tror inte att det finns ett entydigt svar. Han gjorde misstag som underlättade för de krafter i och utanför partiet som arbetade för en nyordning. Utan misstagen skulle kritiken ha runnit av. Men för varje ny affär blev det allt svårare för Juholt att agera med auktoritet och övertygelse.

En del var påfallande snabba att gå ut i medierna och kritisera Juholt; i regel var det personer som i partiledarvalet haft andra kandidater. Det var som om de hade ständig jour och alltid kunde leverera något mot Juholt kritiskt uttalande. En del talar om falanger och något ligger det i den analysen. Kritiken handlade inte bara om sakfrågor utan om ledarskapet

Valet av plats för beskedet om avgången säger också något. Juholt for hem till Oskarshamn och talade på ett köpcentrum, där människor ropade NEJ när han berättade att han beslutat sig för att avgå. Sveavägen 68 hade varit den naturliga platsen. Men var Juholts val också en markering? Man kan tolka det så. Han åkte från Stockholm, där han alltid haft ett svagt stöd. Oskarshamn blev verkligheten och köpcentrat blev en kontrast till det politiska spelets skuggiga rum. Han distanserade sig från dem som avsatt honom.

Många politiska kommentatorer i press, radio och teve trodde att Mikael Damberg eller Sven-Erik Österberg skulle bli partiordförande efter Mona Sahlin. Det handlar om mycket välavlönade personer som ska ha fackkunskaper om vad som händer i den politiska sfären. När det så kom besked om att valberedningen fastnat för Juholt var det svårt att förstå för medlemmar i kommentatorsskrået. De hade ju haft helt fel i sina analyser, tvärsäkra påståenden om att exempelvis Damberg skulle ta över. Fanns det ett visst revanschbegär? Inte alls uteslutet. För flera månader sedan sa SVT:s Marit Silberstein att det bara var timmar kvar innan Juholt skulle avgå. Många var beredda att snabbt flagga ut S-ledaren.

Juholt var så långt från elit man kan komma. En lokalredaktör från Oskarshamn, en ganska anonym riksdagsledamot som aldrig skrivit deckare eller glassat med eliten – att han helt plötsligt var kandidat till statsministerposten var väl inget annat än en utmaning mot eliten? Fanns det ett intresse hos exempelvis den politiska och massmediala eliten att knäppa uppstickaren på näsan? Kanske var det så. Många av kommentatorerna var mycket nöjda när Juholt kastat in handduken. De hade ju fått rätt! Men hade de inte också bidragit till S-ledarens fall genom en intensiv punktmarkering och ibland ett ganska öppet klassförakt mot Oskarshamnspolitikern?

Nu tror jag inte att kommentatorerna kan avsätta någon från en post. Det måste finnas förutsättningar (vilka man i sig kan vara med att skapa) för att peta någon.

Göran Persson hade inga varma relationer till partibyråkratin vid Sveavägen 68. Persson kom utifrån och accepterades inte fullt ut av många Stockholmssossar. När moderater i Stockholm försökte störta Bo Lundgren från Skåne skrev Persson ett deltagande brev till Lundgren. Han visste ju hur det var.

Den kloke Karl-Gösta Bergström (tidigare på SVT, nu på Expressen) sa i ett av teveprogrammen att läget inte alls är så hopplöst för oppositionen. Det skiljer ju bara några procent till Alliansen. Det är en viktig synpunkt som kommit bort i analyserna. En del suckar ju att Socialdemokraternas storhetstid är över och att det närmast är en naturlag att högerkrafterna ska styra under överskådlig tid. Men det behövs inte så dramatiska förskjutningar för att Alliansen ska förlora makten 2014. Det är mycket möjligt att en ny S-ledare ganska snabbt kan redovisa bättre siffror och att Jonas Sjöstedt som ledare för V kan samla fler väljare. I den kampen kan faktiskt Miljöpartiet bli den stora förloraren.

Dessutom kan den djupa krisen för S leda till att Stefan Löfvén får ett mycket starkt internt stöd. Alla med vettet i behåll inser ju att det är kört om man efter några månader börjar den interna trätan igen. Jag såg att EMU-motståndaren Leif Pagrotsky (uppe t v) välkomnade valet av Löfvén, som ju pläderade för en svensk anslutning till skvalpvalutan. Den som vill kan se det som ett gott tecken

Att hela distrikt uttalar sitt misstro mot den kongressvalde partiledaren är unikt i partiets historia. Hur skulle Tage Erlander ha agerat om Dalarna uttalat misstro mot honom? Hur skulle Olof Palme ha reagerat om Västerbotten krävt en ny partiledare? Hur skulle Ingvar Carlsson ha gjort om Göteborg krävde att han skulle avgå? Det är otänkbart med den typen av uppror. Och en förklaring till Socialdemokraternas unikt långa maktinnehav är just förmågan att hålla ihop. När klubben hade fallit ställde man upp. Majoritetens linje fick gälla. Nu lever vi i en annan tid. Den som blir sur över partiledarens insats kan Twittra och snart når det Expressen eller TV 4. Men tekniska innovationer innebär inte att sammanhållning blir något omodernt. Om den medlemsvalda kongressens beslut förkastas av partidistrikt urholkas den gemensamma styrkan. Anarkin väntar runt hörnet. Ingen kan lita på att något ligger fast.

Men nu tror jag att alla ha fått sig en tankeställare. Stefan Löfvén kommer att få ett starkt stöd, eftersom det är Chansen för svensk socialdemokrati. Missnöjda kommunalråd kommer att tänka sig för innan de skickar iväg nedgörande Twitter. En del socialdemokratiska chefredaktörer kanske inte gör sig till kampanjledare för en viss person, vilket skedde inför det förra partiledarvalet. Och partidistrikt som är missnöjda drar sig för att gå via Ekot.

Mycket handlar om att återvinna organisatorisk styrka, något som ger politiska framgångar. Carin Jämtins viktigaste uppgift är att bygga en stark partiorganisation.

Sten Andersson var den bästa partisekreterare socialdemokraterna haft. Men det förekom interna strider under hans tjugoåriga tid som partisekreterare. Sten åkte runt i landet och träffade arbetarekommuner där falangstrider lamslagit arbetet. Först pratade han med falang A, sedan med falang B, därefter utarbetade han en kompromiss och försökte få A och B att skaka hand. Ofta lyckades det men ibland hade partisekreteraren inte hunnit passera kommungränsen innan striderna var igång. Jag tror att resorna var nyttiga, ett sätt att visa att partiledningen brydde sig om politiken i Ytterforsnäs. Ibland bröt sig delar av arbetarekommuner ut ur partiet.

– Men vi i partiet…, sa en av utbrytarna.

– Vi? Du tillhör ju inte längre partiet! sa Andersson, som många år senare sa att det blänkte till i den gamle mannens ögon.

Så det här med strider mellan olika grupperingar är alltså inget nytt under solen. Det nya är kanske att budskapen nu lättare tränger igenom och att en del upptäckt att se lätt kan segla in i offentligheten genom att gå till angrepp.

Det är en fullt realistisk bedömning att Socialdemokraterna under året åter blir landets största parti. Chansen är god att det blir regimskifte i valet 2014. Men då måste man sluta leden och sluta upp bakom Löfvén.

Sollefteå, The City

Sollefteå framstår som en central plats i svensk politik. Mona Sahlin (nedan t v) föddes där, samma år som Stefan Löfvén föddes i Hägersten. Stefan kom som baby till Ångermanland och han växte upp i Sollefteå. Hans mamma bor kvar där. Rådom ligger i nuvarande Sollefteå kommun och där verkade Gunnar Hedlund (t h), i många år ledare för Bondeförbundet/Centerpartiet.

===/===

Det var rätt av partiledningen att välja en snabb process. Om man valt extrakongress skulle det ha tagit flera månader att utse en ny ordförande och under den tiden skulle inga väljare återvända till Socialdemokraterna. Efter fredagens möte kan vardagsjobbet börja igen och man kan åter känna hopp inför framtiden. Jag tror att Löfvén kommer att få ett starkt internt stöd och det kommer snart att märkas i opinionsundersökningar. Det faktum att det är två män + 55 som tar över innebär att det blir än viktigare att satsa på yngre förmågor. Förmodligen är Löfvén mer positiv till kärnkraft än genomsnittssossen – men samma gällde ju för Håkan Juholt från kärnkraftskommunen Oskarshamn.

Ovsett vem partiledningen valt skulle det ha kommit kritik. För oerfaren. För okänd. En gammal stöt. Ett havererat varumärke. En gråsosse. Men Löfvén måste få sin chans, precis som alla andra som väljs till ett förtroendeuppdrag. En del besserwissrar är för snabba att döma.

Jag bodde för övrigt i Sollefteå i början av femtiotalet...

Memoarer (9)

Maths O Sundqvist (bilden till höger) var inte industrialist, någon som plöjde ned pengar i ortens fabrik, utan en klassisk börsklippare. Och han hade onekligen en enorm förmåga att hitta rätt i sina köp och försäljningar. Även om det mestadels handlade om lånade pengar krävs ju talang för att köpa rätt aktier vid rätt tillfälle och göra sig av med andra värdepapper medan tid är.

Men något gick snett, annars skulle ju Sundqvist ha haft kvar större delen av sin förmögenhet. Var det den klassiska girigheten? Har man två kan det bli fyra, har man arton kan det bli trettiosex. Ja, jag tror det, att girigheten till sist fällde Sundqvist. Om någon haft 18 000 kronor och bara har kvar en femtiolapp handlar det ju om ett enormt tapp – och det är de proportionerna det handlar om. 18 000 mot 50.

I den allmänna retoriken talades det ofta om Sundqvists betydelse för länet. Och visst kan det ha betytt en del för skoterklubben i Österåsen (ett exempel, bara) att ha en miljardär i byn. Men för länets utveckling i stort har Skrindans haveri och Sundqvists ekonomiska kollaps inte haft någon betydelse. Den mesta verksamheten var ju koncentrerad till Börshuset och berörde inte Jämtland. Men i retoriken före konkursen förekom många häftiga överord om Sundqvists enorma betydelse – och kanske bidrog ikoniseringen till imperiets fall.

Om Maths O Sundqvist valt att anställa folk som sa vad de tyckte kunde det hela ha slutat på ett helt annat sätt. Istället belönades lojalitet. Han omgav sig med ryggdunkare, de flesta välbetalda, sådana som inte sa emot och alltid ställde upp. Och här kan man se den stora bristen i ledarskapet: Sundqvist kunde inte välja rätt medarbetare. Han kunde köpa och sälja aktier men hade inte förmågan att sätta rätt person på rätt post. Sådana som Helene Olausson och Christer Björklund skulle normalt aldrig ha nått sina positioner – men väl där skadade de människor och verksamheter. Ägaren ville hellre ha medarbetare med hårda nypor än ett skarpt intellekt.

Lennart Mattsson, en gång duktig lokalredaktör för LT i Svenstavik, efterträdde Birger Ekerlid (bilden högst upp t v) som chefredaktör, vilket var ytterligare ett bevis för att Sundqvist premierade lojalitet framför kompetens. Att LT har samma ledning än i dag kan nog förklaras med hur presstödet är utformat. Andratidningen får inte bli för stor och riskera att mista presstödpengarna. Med Mattsson i ledningen finns garantier för att det inte händer något som kan locka tillbaka läsare. Jag är anhängare av ett statligt presstöd men inser att systemet i en del fall riskerar att förhindra nödvändiga förändringar och bevara gamla strukturer.

Till ett stort Sundqvistprojekt städslades en man vi kan kalla Ingvar Johansson. På den tid modet föreskrev vänster var han det men uppträdde senare som Sundqvists egen bandhund. Johansson som led av svårartad självöverskattning var inte heller han kvalificerad för sitt uppdrag men han var lojal. Och det var det som betydde något.

Det fanns även i Sundqvistsfären personer som reagerade mot de bryska och skadliga metoderna på LT, men ingen trädde fram. I sig kan jag begripa det – det fanns ju tydliga exempel på att ”illojala” sparkades.

I debatten i samband med Sundqvists fall förekom en del underliga inlägg. En del ville göra det till att en enkel grabb från Norrland mobbades av eliten i Stockholm, en variant som ofta är lätt att ta till. Men om man inte har pengar till räntorna faller bilan, oavsett om man bor i Täby eller Österåsen. Att Sundqvist behandlades illa för att han är norrlänning finns det inget som helst stöd för. Däremot skapade hans verksamhet ett intresse hos Stockholmsbaserade redaktörer, som tyckte att det var exotiskt att en grabb från Kaxås kunde samla på sig så mycket pengar. Jag tror att den imagen var till nytta för Maths O Sundqvist när han gjorde entré på den stora finansscenen.

Om den ekonomiska journalistiken varit mer välutvecklad borde fler än Affärsvärlden ha ringt i varningsklockorna. Att köpa på sig enorma aktieposter för lånade pengar innebär ju ett stort risktagande, vilket ju också bekräftades. Vanliga aktieköpare borde ha varnats. Istället kom alla dessa devota porträtt, ofta skrivna av journalister utan kunskap om ekonomi men med stora insikter i aktuella trender. Jag läste alla dessa reportage och artiklar om skogshövdingen men blev inte så mycket klokare. När kraschen inträffade borde många ha rannsakat sina sinnen: varför skottade inte jag fram detta utan serverade floskler på silverfat?

Maths O Sundqvists kusin Sven-Ivan, känd ekonomijournalist på Dagens Nyheter, var en tid knuten till LT som styrelseledamot. Han gjorde inga djupa avtryck och avsade sig posten eftersom styrelsen inte ville utreda konsekvenserna av ett samgående med ÖP.

Vid en företagsträff i Storhogna i mitten av 00-talet medverkade Sven-Ivan som ett slags expert. Många hajade till när han med aggressiv röst avslutade med att säga, ungefär ”ska ni sitta här och vänta på socialbidrag”. Alltså: att inte göra något utan vänta på presstöd.

– Det var ju ett konstigt inlägg, sa en av de medverkade när vi talade om händelsen.