I slutet av sextiotalet kom idén om att de socialdemokratiska tidningarna i Mellannorrland skulle samverka. Till en början var det meningen att Nya Norrland i Sollefteå, Dagbladet i Sundsvall och Länstidningen i Östersund skulle ingå i minikoncernen. Ett tag diskuterades om det nya tryckeriet skulle förläggas till Ånge. Men journalisterna på LT var skeptiska så Jämtlandstidningen kom aldrig med. Och tur var det. LT:s extrema upplageframgångar hade knappast blivit verklighet om man inordnas i tidningsimperiet.
Drivande kraft i fusionen var Nya Norrland Ebbe Nordin. År 1971 började tidningarna NN och Dagbladet att tryckas i den nybyggda officinen i Härnösand. Det var ett bolag men två tidningar som skulle behålla sin särart. Till en början var det många kulturkonflikter. ”Men så där har vi aldrig gjort.”
Det mest logiska hade varit om Dagbladet började tryckas på Sundsvalls Tidning och om Nya Norrland kommit överens med Västernorrlands Allehanda. Men gamla strider hindrade en sådan uppgörelse. Dessutom var det ju så att en riktig tidning skulle ha ett eget tryckeri.
En annan förklaring till att NN och Dagbladet placerades under samma hatt var presstödet. Reglerna var utformade så att ingen av tidningarna i Ångermanland var berättigad till stöd; de var för stora i sina respektive huvudområden. Men till Dagbladet kom en check varje år och NN drog nytta av det. Men i både den interna och externa diskussionen var det skälet inte alls dominerande.
Mycket talar för att NN lagts ned långt tidigare om man inte haft Dagbladet som livboj.
Ebbe Nordin var en mångsidig man med djupa rötter i arbetarrörelsen; en tid var han ordförande i kommunfullmäktige i Sollefteå och fanns alltid på plats när Socialdemokraterna hade kongress. Nordin var duktig som vd men ofta fyrkantig och burdus. Han hade varit polis och var kapten i reserven och hade en militär framtoning. Och samtidigt, som många hårda män, mycket känslosam. Han hade alltid svårt för begravningar, känslorna tog överhanden. Men han kunde skälla ut en hel redaktion utan att darra på rösten och var skicklig att debattera. På NN var det tradition att direktören hade en stark ställning men så var det inte på Dagbladet. Många upplevde därför att Nordin la näsan i blöt för mycket. De första åren skulle han inte ha vunnit någon popularitetstävling på Dagbladet men han var inte heller ute efter det.
När huvudkontoret låg i Härnösand blev det många resor till residensstaden, bland annat för att delta i fullständigt meningslösa möten i företagsnämnden. När vi uteblev från möten ringde Nordin och var förbannad.
Som sagt, Nordin var en mångsidig man. Att Rolf Alsing och jag blev chefredaktörer när vi var tjugosex visade att gubben inte drog sig för djärva lösningar. Han var snål med tidningens pengar men var en tid den bästa betalde direktören i den så kallade landsortspressen.
Trots presstödet till Dagbladet fattades pengar i företaget. Uppdelningen var sådan att det var LO som ansvarade för Arbetet, Dagbladet och Nya Norrland. Direktörerna sökte upp LO-chefen och beskrev det prekära läget. Det blev någon miljon i tillskott. Men kriserna fortsatte, trots åtstramningspaket, anställningsstopp och personalnedskärningar. Så blev det en ny resa till LO-borgen och några nya miljoner. Men det var svårt att se någon ljusning i fjärran. Åtstramningspaket – det var det ständiga på Dagbladet.
Som reporter brydde jag mig inte så mycket om omvälvningarna och samarbetet med Nya Norrland. Det viktiga var att skriva. En tid var jag rättsreporter. I huvudsak bestod jobbet i att gå på rättegångar.
– Men vad har du skrivit i blocket, sa två åtalade flickor när de upptäckte att jag noterade.
Det fick de inte veta men jag försäkrade att deras namn inte skulle komma i tidningen.
En av de äldre advokaterna dreglade lite väl tydligt över de unga flickorna. ”Jaså, du är truckförare, så intressant”, sa han och lät blicken svepa över de djärva urringningarna.
Sedan var det återkommande bovar, sådana som varit i rätten många gånger och lärt sig rutinerna. En broder Fransson var påfallande skicklig i rätten, han lät som en jurist, och åklagaren suckade över att Fransson och hans bröder ständigt återkom. Kriminalvården hade uppenbarligen inte lyckats med återanpassningen.
En tidigare kollega berättade att han en gång, när han var kring femton år, varit på stan med Konrad Fransson som blev gripen. Men Konrad lyckades smuggla över sin plånbok till kollegan som stod och väntade i vinterkylan utanför polisstationen tills Konrad släpptes.
– Det här glömmer jag aldrig, sa han till kollegan. Säg till om du behöver hjälp med något.
Så var det rattfyllon med usla förklaringar till varför de hade för hög alkoholhalt i blodet, gråtjuvar, krogslagskämpar och skojare.
En gång åkte en fotograf och jag med en polis från spaningsroteln.
– Ibland trycker man i någon backe och dom ropar på radion att boende sett en mystisk bil och ger registreringsnumret. Jag noterar och kommer på att det ju är vår bil.
Spanarens pappa skulle åka med i privatbilen in till stan.
– Jaså, en redaktör, sa han med respekt i rösten. En studerad karl.
Det skrämde mig en del, att bli betraktad som någon däruppe.
Jag sysslade också en del med facklig bevakning, innan den kom att kallas arbetsmarknadsjournalistik. Det blev många rundor hos ombudsmännen. Det slog mig att en del var väldigt känsliga för det som stod i tidningen och att de inte riktigt litade på murvlar. Och det var inget tillfälligt eller specifikt för Sundsvall, skulle jag erfara.
Bilden. Rolf Alsing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar