Memoarer (10)

I början av 1980-talet åkte jag och mina döttrar (då åtta och tio år) till Teveltunet i Tröndelag, precis innanför gränsen vid Storlien. Nils Petter Harsaaker drev en anläggning där och vi hyrde oss en stuga. Döttrarna upptäckte på en gång att det fanns hästar på området och tog reda på att man kunde rida kortare turer vissa kvällar. De anmälde sig direkt och njöt fullt ut av turerna. Jag pratade en del med ledaren, Ole Ingebrigt Dyrhaug, då en man på några och tjugo, redan då en naturlig ledare, dessutom mycket kunnig om hästar och fjäll. Jag fick omedelbart ett starkt förtroende för den unge mannen.

– Du borde rida, du också, sa Sara en kväll i stugan.

– Ja, det skulle jag gärna göra men hästarna är för små för mig.

– Nähä, vi har frågat och dom sa att vuxna får rida, sa Moa.

Luckan hade slagit igen.

Jag var otroligt nervös inför premiärturen. På sin höjd hade jag klappat någon gammal kamp och en och annan ridhäst. Men jag var rädd och otrygg. Tänk om hästen fick för sig att skena iväg? Nej, hästar var något främmande och hotfullt.

Men så bar det iväg. Islandshästen Stormur såg inte stor ut när jag stod vid sidan om men när jag satt på ryggen tyckte jag att jag kunde vidröra himlen. En norsk flicka ledde turen, jag red sist eftersom jag inte ville bli söndertrampad av hovar när jag ramlade av. Sara och Moa kollade bakåt. Det bar iväg över bäckar och ikullfallna träd, längs stigar och vägar, över videängar och gårdsplaner. Jag höll i sadelknoppen och hoppades att det hela snart skulle vara slut. På väg hem trissades farten upp, Stormur gick över i galopp och jag pressade ned mina stövlar i stigbyglarna. Katastrofen hade inte inträffat.

Vi återvände till Teveltunet kommande år och var då med på ridturerna under en hel vecka. På söndag var det utdelning av hästar. På måndag en kort tur i grannskapet, liksom på tisdag. På onsdag bar det av till Storvallen på den svenska sidan, där hästarna fick en dags vila. Sedan var det ridning i fjällterräng fredag och lördag.

Mitt på dagen hade vi alltid en lång rast. Hästar och ryttare behövde vila. Ole gjorde upp en eld och kokade kaffe, vi åt våra medhavda smörgåsar och samtalade. Efter lunch sökte Ole upp någon torr plats och sov en timme eller mera. En del som kom direkt från city var vana att allt skulle gå i ett svindlande tempo. Det tog några dagar innan de kom in i en annan lunk och insåg att man inte alltid behövde ha bråttom.

Om man ramlade av hästen kostade det en flaska vin. Sadelknoppen räddade mig från många avåkningar. Men några gånger fick jag allt köpa några flarror…

Hästarna var och är fenomenala. Islandshästarna är starka och fridsamma. Man blev ständigt imponerad över vad de klarade av. Oles far Oddmund Dyrhaug åkte till Island och köpte hästar. Han hade fingertoppskänsla och importerade mycket fina djur från Island.

I mitten av åttiotalet tog Ole över verksamheten i Tydal. Hans pappa fanns även fortsättningsvis med i verksamheten men inte som ytterst ansvarig.

Det var Oddmund som fick idén om att ordna turer på häst ute i fjällvärlden. Alla var inte entusiastiska.

– Tror du att folk betalar pengar för att få ont i rumpan? Nej, det där går aldrig.

Ja, en del log i mjugg. Visst var han lite galen, den där Dyrhaug.

Oddmund gav sig inte. Han trummade ihop ett gäng studenter från Trondheim som inte var vana med hästar och som inte ägnade dagarna åt fysiska aktiviteter.

– Om dom klarar det, då klarar alla det, tänkte Oddmund och drog iväg i spetsen för en grupp, tidigt på sjuttiotalet.

Premiärturen gick utmärkt. Studenterna klarade av att rida och att gå uppför en del branta uppförsbackar. Oddmund var nöjd. Nu skulle han erbjuda turister ett uppleva fjällmiljön från hästryggen.

Jag växte upp fjärran från ridning och långt från hästar. Men från mitten av åttiotalet red jag i fjällen minst en vecka per år. Turerna utgick från Stugudal i Tydals kommun, Sörtröndelag. Första dagen red vi ofta till Nedalshytta, i ett område där man förändrat sjösystemen och skapat ett enormt kraftverk. Jag tror att det var svenska och norska toppolitiker som enades om denna satsning, det kan ha varit på femtiotalet. Till Nedalshytta är det bilväg nästan ända fram. Backen upp, lång och brant, brukar vara galoppsträcka. Efter den turen släpptes hästarna med fotbojor och skyndade sig ned till ån för att dricka medan ryttarna duschade och åt. Ibland hände det att hästarna drog iväg uppåt fjället för att komma undan myggen. Ole kunde få söka i timmar medan vi sov och åt frukost. Vi red sedan mot Storerikvollen, juvelen bland fjällanläggningarna. Andra stationer jag var med om att besöka var Schültzhytta samt Sylstationen, Blåhammaren och Helags på den svenska sidan. Storerikvollen var och är favoriten, vackert belägen mellan sjön och fjällen. Man kan ta bilen (på den norska sidan) och sedan gå omkring tre kilometer.

Att rida var ett sätt att övervinna rädsla. Inför varje säsong hade jag ambitionen att förbättra konditionen. Att gå uppför backarna var enormt påfrestande, att rida i timmar kände på. Men jag lyckades aldrig samla mig till krafttag och kom varje år i ungefär samma skrala kondition. Men trots att det var slitsamt så gav turerna enormt mycket, ibland red jag alltså två veckor per säsong. Ibland kunde jag i november eller februari känna ett enormt sug efter att rida i fjällen. Och på samma sätt kunde jag känna iskylan när jag tänkte på någon särskilt svår passage. Skulle jag ramla ner i ravinen eller störta utför i backen?

Arrangörerna, Dyrhaugs Ridesenter, satsade på säkerhet. Det var inga chanstagningar. Sedan kunde det förstås hända att folk ramlade av och att det hände något med en häst. Men efter nära fyrtio års verksamhet kan företaget visa upp en fin olycksfallsstatistik.

Om kvällarna brukade vi samlas kring lägerbålet, berätta historier, sjunga Dan Andersson, dricka öl och starkare saker, prata om dagens tur och den som skulle komma. Det var givande stunder där vid elden, ögonblick man minns med värme och ibland vemod.

Då det gällde att finna rätt häst till varje ryttare visade Dyrhaugs sitt mästerskap. De såg vad personerna och hästarna gick för. ”Men det där var väl ingen bra kombination”, kunde jag tänka i hagen på söndagen men på tisdag visade det sig vara en perfekt kombination.

Jag fäste mig vid en häst som hette Storumur, en senig och stark häst. Vid ett tillfälle då jag skulle ut och rida sa Ola att det var ett problem. En annan ryttare, en skattetjänsteman från Västerås, hade också Stormur som favorit. Kunde jag tänka mig en annan häst? Icke! Kunde han? Icke! Där stod vi i fjälldalen, två bestämda medelålders män. Ole fick singla slant. Jag förlorade. Men vad gjorde det? Storumur och jag återupptog kontakten några år senare. Ole berömde ofta hästen, den gick med på alla turer och klarade sig utmärkt i den svåra fjällterrängen.

I början red Ole på ett häst som hette Glofaxe, en enorm häst som ibland kunde sticka iväg och ta bettet mellan tänderna. Det gav en extra spänning: skulle Glofaxe sticka i dag eller inte?

En klok gammal häst hette Skegla. När hon ramlade i en bäck låg hon kvar till dess ryttaren (en kvinna i övre medelåldern) tagit sig upp på land.

Rödull red jag under några år i Tydal, en kraftig och viljestark häst som säkert märkte att det var en amatör som satt på ryggen.

Ole Dyrhaug kunde konsten att skapa rätt stämning vid bålet och samtidigt leda turen med fast hand. Han var den idealiska turledaren och alltid en god kamrat.

Oddmund Dyrhaugs insats fick en mycket välförtjänt uppmärksamhet då han för några år sedan belönades med kung Olavs medalj i guld. Landshövdingen i Sörtröndelag kom till Stugudal och vid en fin middag delades medaljen ut. Vem hade väl trott det när verksamheten inleddes i början av sjuttiotalet och många inte alls trodde att folk ville rida i fjällen.

Oddmund och Ole åkte senare till slottet i Oslo för samtal med kungen, något som var förknippat med medaljen.

Nu var det nog många år sedan jag red i fjällen men jag håller kontakten med Ole och följer sonen Niklas fina insatser i skidspåren; han var näst bästa norrman i Tour de Ski och återfinns numera i landslaget i världens bästa skidnation.