Memoarer (9)

Maths O Sundqvist (bilden till höger) var inte industrialist, någon som plöjde ned pengar i ortens fabrik, utan en klassisk börsklippare. Och han hade onekligen en enorm förmåga att hitta rätt i sina köp och försäljningar. Även om det mestadels handlade om lånade pengar krävs ju talang för att köpa rätt aktier vid rätt tillfälle och göra sig av med andra värdepapper medan tid är.

Men något gick snett, annars skulle ju Sundqvist ha haft kvar större delen av sin förmögenhet. Var det den klassiska girigheten? Har man två kan det bli fyra, har man arton kan det bli trettiosex. Ja, jag tror det, att girigheten till sist fällde Sundqvist. Om någon haft 18 000 kronor och bara har kvar en femtiolapp handlar det ju om ett enormt tapp – och det är de proportionerna det handlar om. 18 000 mot 50.

I den allmänna retoriken talades det ofta om Sundqvists betydelse för länet. Och visst kan det ha betytt en del för skoterklubben i Österåsen (ett exempel, bara) att ha en miljardär i byn. Men för länets utveckling i stort har Skrindans haveri och Sundqvists ekonomiska kollaps inte haft någon betydelse. Den mesta verksamheten var ju koncentrerad till Börshuset och berörde inte Jämtland. Men i retoriken före konkursen förekom många häftiga överord om Sundqvists enorma betydelse – och kanske bidrog ikoniseringen till imperiets fall.

Om Maths O Sundqvist valt att anställa folk som sa vad de tyckte kunde det hela ha slutat på ett helt annat sätt. Istället belönades lojalitet. Han omgav sig med ryggdunkare, de flesta välbetalda, sådana som inte sa emot och alltid ställde upp. Och här kan man se den stora bristen i ledarskapet: Sundqvist kunde inte välja rätt medarbetare. Han kunde köpa och sälja aktier men hade inte förmågan att sätta rätt person på rätt post. Sådana som Helene Olausson och Christer Björklund skulle normalt aldrig ha nått sina positioner – men väl där skadade de människor och verksamheter. Ägaren ville hellre ha medarbetare med hårda nypor än ett skarpt intellekt.

Lennart Mattsson, en gång duktig lokalredaktör för LT i Svenstavik, efterträdde Birger Ekerlid (bilden högst upp t v) som chefredaktör, vilket var ytterligare ett bevis för att Sundqvist premierade lojalitet framför kompetens. Att LT har samma ledning än i dag kan nog förklaras med hur presstödet är utformat. Andratidningen får inte bli för stor och riskera att mista presstödpengarna. Med Mattsson i ledningen finns garantier för att det inte händer något som kan locka tillbaka läsare. Jag är anhängare av ett statligt presstöd men inser att systemet i en del fall riskerar att förhindra nödvändiga förändringar och bevara gamla strukturer.

Till ett stort Sundqvistprojekt städslades en man vi kan kalla Ingvar Johansson. På den tid modet föreskrev vänster var han det men uppträdde senare som Sundqvists egen bandhund. Johansson som led av svårartad självöverskattning var inte heller han kvalificerad för sitt uppdrag men han var lojal. Och det var det som betydde något.

Det fanns även i Sundqvistsfären personer som reagerade mot de bryska och skadliga metoderna på LT, men ingen trädde fram. I sig kan jag begripa det – det fanns ju tydliga exempel på att ”illojala” sparkades.

I debatten i samband med Sundqvists fall förekom en del underliga inlägg. En del ville göra det till att en enkel grabb från Norrland mobbades av eliten i Stockholm, en variant som ofta är lätt att ta till. Men om man inte har pengar till räntorna faller bilan, oavsett om man bor i Täby eller Österåsen. Att Sundqvist behandlades illa för att han är norrlänning finns det inget som helst stöd för. Däremot skapade hans verksamhet ett intresse hos Stockholmsbaserade redaktörer, som tyckte att det var exotiskt att en grabb från Kaxås kunde samla på sig så mycket pengar. Jag tror att den imagen var till nytta för Maths O Sundqvist när han gjorde entré på den stora finansscenen.

Om den ekonomiska journalistiken varit mer välutvecklad borde fler än Affärsvärlden ha ringt i varningsklockorna. Att köpa på sig enorma aktieposter för lånade pengar innebär ju ett stort risktagande, vilket ju också bekräftades. Vanliga aktieköpare borde ha varnats. Istället kom alla dessa devota porträtt, ofta skrivna av journalister utan kunskap om ekonomi men med stora insikter i aktuella trender. Jag läste alla dessa reportage och artiklar om skogshövdingen men blev inte så mycket klokare. När kraschen inträffade borde många ha rannsakat sina sinnen: varför skottade inte jag fram detta utan serverade floskler på silverfat?

Maths O Sundqvists kusin Sven-Ivan, känd ekonomijournalist på Dagens Nyheter, var en tid knuten till LT som styrelseledamot. Han gjorde inga djupa avtryck och avsade sig posten eftersom styrelsen inte ville utreda konsekvenserna av ett samgående med ÖP.

Vid en företagsträff i Storhogna i mitten av 00-talet medverkade Sven-Ivan som ett slags expert. Många hajade till när han med aggressiv röst avslutade med att säga, ungefär ”ska ni sitta här och vänta på socialbidrag”. Alltså: att inte göra något utan vänta på presstöd.

– Det var ju ett konstigt inlägg, sa en av de medverkade när vi talade om händelsen.