Memoarer (4

Så kom kriget i Indokina, som engagerat mig djupt, också att beröra mig på ett helt annat sätt. År 1972 utsågs Yngve Möller, chefredaktör för Arbetarbladet i Gävle, till ny svensk ambassadör i Washington. Men Nixon vägrade att ta emot Möller, det var ett sätt att markera mot Olof Palme. Han fick vänta och vänta men det var nobben. Han utsågs då till svensk ambassadör i Oslo och satt kvar där till 1978.

Möller hade varit chef på Arbetarbladet ända sedan 1948. Under större delen av tiden var han också riksdagsman för Socialdemokraterna. Det var vanligt på en tiden. Tage Erlander ansåg att det var mycket bra att chefredaktörerna satt i riksdagen och fick direktinformation. Och sett från statsministerns utgångspunkt var det begripligt. Men om man såg till tidningarnas granskande uppgift blev svaret ett annat. Skapade inte riksdagsuppdraget farliga lojaliteter? Om en chefredaktör visste att han skulle möta Erlander på gruppmötet nästa dag, vågade han då ta ut svängarna och kritisera? Kritiken växte och de publicistiska argumenten vann. Olle Svensson på Folket (S) var den senaste som både tyckte på ledarsidan och skötte riksdagsuppdraget; han var en tid ordförande i konstitutionsutskottet.

Men åter till Möller.

Dagbladets chefredaktör Ewert Söderberg var från Gävle. Han erbjöds att eftertäda Möller och tackade ja.

Vem skulle då ta vid efter Söderberg i Sundsvall?

Vi i fackklubben agerade och hade överläggningar med partisekreterare Sten Andersson. Namn lanserades. Åke Olsson, som skrivit mycket om arbetsrätt och hörde hemma på partiets vänsterkant, var aktuell. Men det stod ganska snart klart att partiet inte accepterade honom. En del fruktade att Dalademokratens stridbare och högerinriktade Gösta Söderlund, som var från Njurunda, skulle bryta upp från Dalarna och återvända till hemtrakterna. Det var många turer fram och tillbaka.

Jag hade skrivit på ledarsidan från 1970. När jag kom på något skrev jag några rader och la i Ewert Söderbergs fack. I regel kom det jag skrivit in på ledarsidan. Men jag var bara tjugosex år och en del var skeptiska. Men till sist erbjöds jag jobbat, tackade ja och inledde förhandlingar med Ebbe Nordin om villkoren. Minns jag rätt ville han ha med någon passus om utbyte mellan ledarredaktionerna på Dagbladet och Nya Norrland; på det sättet kunde han redovisa en besparing för styrelsen. I väntan på att det skulle bli löst hade jag samma lön som jag haft som reporter och var med andra ord en av redaktionens lägst avlönade. Nordin använde lönen som påtryckning.

– Skriv på så kan vi diskutera lönen.

NN:s chefredaktör vid den tiden hette Erik Persson och han insåg att det inte var läge för samverkan mellan ledarredaktionerna. Men frågan skulle komma upp vid många tillfällen under de kommande åren.

Det var roligt att bli chefredaktör. Jag älskade att skriva om politik och att ha en hel sida per dag var ju rena drömmen. Jag tillträdde 5 april men Nordin skrev 1 april och det tyckte jag var bussigt.

Ansvarig utgivare var Anders Johansson som också fungerade som redaktionschef. Anjo hade ett fast grepp om redaktionen och var duktig på att organisera.

Samma vår avslöjade FiB-Kulturfront att det fanns en hemlig organisation, IB. Avslöjandena skulle leda till att Jan Guillou och Peter Bratt åkte i fängelse. De socialdemokratiska chefredaktörerna var ute på Harpsund i detta skede och jag minns att Olof Palme var mycket kritik mot Peter Bratt, son till en direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen. Palme avslöjade inget om IB för oss, vi var ju trots allt journalister, men beskrev det hela närmast som en konspiration mot Socialdemokraterna.

IB-debatten skulle komma att skada socialdemokratin. Man manade fram bilden av det statsbärande partiet som spanade på och registrerade politiska motståndare. Många sekter till vänster fick vatten på sin kvarn.

Harpsund, ja. Det var ju sedan femtiotalet statsministerns sommarbostad, en idyllisk herrgårdsliknande byggnad i Sörmland. Tage Erlander var ofta där, det blev hans rekreationsplats i tillvaron som ofta finns med i dagböckerna. Nu var Palme där. I regel var det många andra: Ingvar Carlsson, Pierre Schori, Hans Dahlgren. Det var politiska samtal, trivsam samvaro och god mat. Snaps och vin. Cognac till kaffet. Palme såg det som viktigt att ha goda relationer till de socialdemokratiska tidningarna.

Vi blev åter inbjudna efter valet 1973 som slutade i den så kallade lotteririksdagen. Det var 175-175 mellan blocken. Ingen av grundlagsmödrarna hade tänkt att man skulle ha ett udda tal.

– Utan er hade vi aldrig klarat det här, sa Palme vid middagen.

Kungen hade dött så Palme gick omkring i mörka kläder. Tidningen Folket ville ta några bilder till ett reportage som skulle införas efter kungabegravningen och bad att han skulle byta till vanliga kläder. Han gjorde det med stor tvekan. ”Så dom här bilderna kommer garanterat inte in före begravningen¿” sa han och bytte till jeans.

Jag fick aldrig någon närmare personlig kontakt med Olof Palme men träffade honom åtskilliga gånger under årens lopp. Han imponerade enormt och kanske hade jag så stor respekt för honom att det omöjliggjorde någon mer personlig kontakt.

När vi var på Harpsund efter valet 1973 kom budet att Nobelpristagaren Pablo Neruda avlidit. Veckorna före hade fascisterna tagit makten i Chile.

– Jag tror inte att dom dödade honom, han dog nog av sorg, sa Pierre Schori som fanns med ute på Harpsund.

Palme berättade att Neruda kontaktat honom då han var utbildningsminister, förmodligen för att han trodde att regeringen hade inflytande över vem som utsågs till Nobelpristagare.

För att hoppa framåt i handlingen: det var en stor kontrast mellan Palmes och Göran Perssons värdskap. Palme omgav sig alltid med andra ministrar, sakkunniga, pressassistenter, talskrivare. Persson var ensam. Jag undrade ibland om det var uttryck för olika ledarstilar.

Palme insåg medias betydelse. När han var på besök i Sundsvall var han fascinerad av den duktige Hans-Göran Engströms bilder. Han bläddrade i Dagbladet och pekade. Texten sa han däremot inget om.

Vid ett tidigare besök i Sundsvall träffade Palme några nordvietnameser som ville överlämna ett brådskande budskap. Orten i Medelpad fördes liksom in i den internationella storpolitiken.

Dagbladet och Nya Norrland hade en styrelse där det ingick företrädare för rörelsen. Alla hade inte klart för sig vad styrelsearbetet innebar utan passade på att undra varför tidningen inte bevakat en facklig familjedag. Den starke mannen i styrelsen var Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson, en skojfrisk och kreativ man. Han hade ont om tid men lyssnade alltid på synpunkter och var en tillgång för redaktionen. Vid ett tillfälle vädjade jag till honom om att få pengar till en reportertjänst och han sa att han skulle driva igenom det i styrelsen. Aktionen ledde till reaktioner från Ebbe Nordin som påpekade att jag inte gått rätta vägen, alltså via direktören. Men nöden har ingen lag. Det var riksdagsmän och fackliga funktionärer som skulle ta ställning till branschfrågor. Ofta blev de revirbevakare istället för styrelseledamöter i en affärsdrivande verksamhet. Och det innebar att direktören fick stor makt. En av anledningarna till arbetarepressens ständiga kris var nog bristen på professionella styrelser. Ofta sköttes tidningarna som en facklig avdelning. De publicistiska aspekterna förbisågs ofta och redaktionerna sågs som penningslukande verksamheter som leddes av ekonomiskt ansvarslösa individer. Frågan varför arbetarrörelsen gav ut tidningar diskuterades sällan, däremot kvalitén på tidningens senaste tävling.

Men vi kämpade på, mottog nya sparbeting och drömde om att kunna ha bilder i färg. Då skulle det bli fler läsare.

Dagbladet fick en ny redaktionschef i slutet av 1970-talet, Torbjörn Bergmark. Han hade bland annat haft en chefspost på Aftonbladet och förde in ett högre tempo i arbetet, ett annat nyhetstänkande och djärvhet. Dessutom spred han gott humör kring sig. Men nyordningen gillades inte av alla. Många hade pinkat in sina revir och blev missnöjda när en nykomling ändrade på allt. Man skulle göra som man alltid gjort. Bergmark var tuff och drev konsekvent sin linje. Efterhand blev han allmänt respekterad, inte bara på redaktionen. En riktig tidningsmakare, alltid på tårna då det gällde nyheter.

Men den tuffare linjen gillades inte av alla. LO-förbundens lokalavdelningar var kritisk mot att mötesbevakningen avskaffats och att deras tidning började likna Expressen. De som satt nedsjunkna på fackliga expeditioner visste minsann hur man gjorde en tidning. Det var många bataljer och alla lämnade sina spår.

Kring påsken 1980 tillsatte LO-distriktet en grupp som skulle se över verksamheten; Bergmark och jag uppfattade som att man ville ge oss överrockar. Vi ställde förtroendefråga. Det blev ett väldigt liv. Sten Andersson kom uppflygande och gav oss sitt helhjärtade stöd. Riksdagsman Ivar Högström från Kramfors var förbannad på LO-distriktets klumpighet. Vi vann striden men förbindelserna med LO-distriktet förblev bottenfrusna.

Till en del handlade det om en klassisk konflikt, mellan granskare och de som granskas. Det får man leva med som journalist. Att en del ogillar vad som skrivs är fullt begripligt. Men det är särskilt svårt när de omskrivna också har en ägarroll som de var beredda att utnyttja.

I Timrå kommun härskade riktiga betongsossar, präglade av att ha suttit i kommunledningen i alla tider. Maktfullkomliga och utan lyhördhet. Och i just den kommunen hade Dagbladet sitt starkaste fäste.

Tidningen fick ett nytt stuk men de stora upplageframgångarna uteblev. Sundsvalls Tidning insåg faran när Bergmark kom och utnyttjade sina resurser på ett bättre sätt.

Men för det mesta hade vi väldigt kul. Ibland på fredagarna tog vi en ölsväng på stan. Ofta var samtalsämnet de korkade ägarna.

Tidningen hade sina särpräglade figurer.

Lagerberg var sterotypör som jobbade längst ned i huset. En gång stannade hissen mellan två våningar. Det var en jättehiss, insidesmåtten var kanske fyra gånger fem meter. Men Lagerberg greps av panik, tryckte på knappar och ropade.

– Är du kvar, skrek en spefull redaktör.

– Jaja, jag är kvar.

Till sist lyckades man få igång hissen och Lagerberg kastade sig över dörren. Han hade så brått att en av räddarna klämdes fast under dörren.

– Grabbar, ni räddade livet på mej, luften höll på att ta slut.

I hissens botten fanns ett stålgaller så luften skulle aldrig ta slut.

Den förre sportredaktören Ruddy blev familjeredaktör på gamla dar. Han hade någon benskada och hade svårt att röra sig.

– SÄTT PÅ TEVATTEN, vrålade Ruddy från sitt rum och det var alltid någon som förbarmade sig över honom. Han bodde tillsammans med sina två systrar. När de åkte bort bäddade de upp tre sängar så att Ruddy skulle klara sig, åtminstone i tre nätter. Efter arbetsdagens slut tog redaktören droska till Knaust och åt deras specialtallrik.

En medarbetare på redaktionen skojade en gång med Ruddy och stannade hissen mellan två våningar. Ruddy blev panikslagen.

– Bara lugn, sa redaktören, och tryckte igång hissen igen.

Efter det betraktades den räddande ängeln (som också förorsakat stoppet) som ett lysande tekniskt geni.

En man hade ordinarie arbete i tryckeriet, han jobbade åt en begravningsbyrå, var vaktmästare i Idrottsparken och hann klämma in något ytterligare i sitt schema. Ibland skickade han iväg springgrabben efter bröd.

– Säj att det är en sjuk som ska ha det så blir det billigare.

Kamrer Svanlund var ungkarl. Kom till tidningen sju, gick hem och åt mitt på dagen och fortsatte sedan jobba med annonser. Därefter satt och läste annonskorrektur på kvällarna. Två kvällar i veckan söp han till och underkäken gled iväg när han fått sprit i kroppen, alla kunde se att han var påverkad. Han bar alltid med sig tusenlappar och stod ibland och vinglade i garhörnet utanför tidningen. Men den spenslige mannen blev aldrig rånad, vilken någon betraktade som det åttonde underverket. Efter en supkväll kom han i kostym och slips dagen efter, prick klockan sju. Under de sista tjugo åren på firman tog han inte ut någon semester; självfallet skulle arbetsgivaren ha sett till att karln tog ledigt.

Detta om Lagerberg, Ruddy och i viss mån Svanlund var före offsettiden. Men historierna levde vidare.

– Du har väl hört att Ruddy en tid beställde kaffe och en kaka från ett fik. De kom upp med det i en korg. Kakan lade Ruddy in bakom gardinen (han tyckte det var snålt att bara beställa te) och blasket i koppen hällde han ut på korkmattan bakom skrivbordet. De som röjde i rummet var något frågande inför mögelpelaren i fönstret och hålet i korkmattan.

Jo, den hörde jag redan på sextiotalet.

Jag hade ingen utbildning i journalistik, företagsekonomi, ledarskap eller processdynamik. Så var det ofta på den tiden. Ibland gällde det att ta ställning till kniviga pressetiska frågor eller att kunna läsa en ekonomisk rapport. Det var ledarskrivandet som var prio 1 A, det övriga var inte lika kul och att delta i ekonomimöten var pest. Som jag skrivit var det ju sällan några positiva ekonomiska rapporter utan istället nedskärningar och så kallade åtgärdspaket.

Vid ett tillfälle talade direktören om att alla medarbetare måste bredda sig.

– Ja, du var ju annonsförsäljare tidigare, kan du tänka dig att kursa annonser nu också? sa den pigge fotografen Peter Larsson, sedemera tittarombudsman på SVT.

Nordin blev mörk som en decembernatt.

Det frodades ett förakt för journalistutbildningen. Inte kunde man lära sig skriva på ett institut och inte fick man bättre nyhetsnäsa av att höra några gamla lektorer föreläsa. Idealet var den som kan in från gatan och hade ett bra kontaktnät. De icke-utbildade anställde helst personer med samma bakgrund, samma mekanismer som gör att en vd ersätts av någon som är ungefär likadan. När det kom en praktikant från Stockholm som ägnade sig åt att virka under pauser på redaktionen bekräftades alla farhågor vad gällde teoretiker. De ekonomiskt ansvariga hade inget emot att redaktionen anställde folk från gatan eftersom de i regel fick lägre lön.

Självfallet är det bra med journalistutbildning. Dagens journalister är kunnigare och mer pålästa än vad vi var. Sedan måste man givetvis vara flexibel. En del fungerar inte på utbildningsinstitutioner och då ska inte redaktionsdörren vara stängd.

En direktör jag mötte senare i livet lanserade idén att alla som anställdes på redaktionen skulle ha några akademiska betyg. Jag undrade om alla som spelade i fotbollslandslaget skulle ha betyg från foitbollsgymnasium. Det blev inget av med det hela.

Partiet kallade till möten i Stockholm, kanske tio gånger per år. Det var analyser, presentation av kommande förslag, social samvaro med mat och vin. Det var roligt att träffa folk som man mötte i tidningarna varje dag. Frans Nilsson på Arbetet, Strängs gamle kompis. Den kvicke Agne Staav på Kronobergaren. Håkan Quist från Sydöstran. Olle Svensson på Folket, som också var tung riksdagsman. Erik Norelius från Dalademokraten, färgstark men rörelsekonservativ.

Palme var med i bland. Vid ett tillfälle, då någon ny reform skulle presenteras, kom han efter tio minuter in på det politiska läget i Frankrike och resten av träffen handlade om det. Ofta släntrade Sten Andersson in, med roliga historier och skarpa analyser. Vid ett tillfälle träffades vi på ett hotell i centrala Stockholm och Gunnar Sträng var i högform. Han berättade från sin lantarbetaretid om en bonde som hade en hingst med namnet Slide On och om en fyllbult som blev ordentligt uppläxad av den starkaste mannen i bygden.

Rolf Alsing på Nya Norrland hade publicerat en del nyheter ur budgeten, vilket var bra gjort.

– Jaså, du kunde inte hålla dig! sa Sträng barskt när vi träffades, i tron att jag var Rolf Alsing.

När Dagbladet fyllde 75 år 1975 var Sträng huvudtalare vid ett välbesökt möte i Sundsvalls Folkets park. Efteråt åt vi på Strand Hotell.

– Gå hem till era familjer, jag klarar mig själv, sa Sträng när maten var uppäten.

Men vi satt kvar.

Sträng hade ingen bevakning. Han fanns till och med i telefonkatalogen.

Det var en annan tid.

Under året i Stockholm blev jag medlem i socialdemokratiska studentförbundet. Försvarsminister Sven Andersson kom och pratade en kväll, i snygg kostym.

– Får ni några problem i det militära, grabbar, så kontakta mig.

Andersson tog på den svarta överrocken och gick ut i natten, givetvis utan bevakning.

De regelbundna träffarna visade att arrangören tillmätta de socialdemokratiska tidningarna en viss betydelse. Även LO bjöd in till sittningar i LO-borgen. När ordförande Arne Geijer gick hem så rullades vattenbordet in.

Palme visste att redaktörer ville ha nyheter och brukade alltid ha något nytt att komma med. En gång ringde en lokal riksdagsman för att kommentera en ledare hag skrivit som rosade en kommande reform.

– Men det där har vi inte haft uppe på gruppmötet än. Du är för tidigt ute, Swedenmark.

– Men Palme sa till oss att det skulle bli så.

– Jaha...

Det var en presidentliknande makt och riksdagsgruppen betraktades ofta som ett transportkompani.

Valnederlaget 1976 var chockartat. Jag hade ju i hela livet levt med socialdemokrater i regeringen. Det var svårt att tänka sig något annat. I arkivet på tidningen hade jag en mapp, märkt Oppositionen, alltså de borgerliga. Det fanns liksom inte att sakernas tillstånd skulle förändras. Sista mandatet hade ju alltid tillfallit sossarna.

Dagbladet fick fler abonnenter efter den borgerliga segern. Och visst var det roligt att helt pötsligt tillhöra oppositionen. När Centerledaren Thorbjörn Fälldin inledde med att svika ett vallöfte, det om kärnkraften, var det liksom dukat bord. Alla var inriktade på att det skulle bli en kort parentes; senast 1979 skulle det vara ordning på torpet igen. Så blev det som bekant inte.

Under en period 1978-79 var folkpartisten Ola Ullsten ledare för en minoritetsregering. Socialdemokraterna hade möjliggjort det hela genom att lägga ned sina röster. Fler röstade nej än ja till förslaget att Ullsten skulle bli statsminister men eftersom det krävs att en majoritet av kammaren röstar nej kunde Ullsten installera sig som regeringschef.

Vid en träff på Bommersvik med de socialdemokratiska chefredaktörerna några månader före hade Sten Andersson testat idén. Skulle S och FP samverka? Om jag minns rätt var det ett flertal som avvisade idén, däribland jag.