Memoarer (8)

Jag fick under konflikten med Maths O Sundqvist (t v) ett enormt starkt stöd i tidningarna, från Proletären till Svenska Dagbladet

Den tidigare omskrivne Per Åhlström dök på nytt upp, denna gång som ledarskribent på Länstidningen. Märkligt nog värvades han till jobbet utan att det socialdemokratiska partidistriktet i Jämtland fick säga sitt. Det ligger nära till hands att tro att Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg, som tidigare anlitat Åhlström som konsult, fick Maths O Sundqvist att lyfta telefonen. Åhlström fick enormt mycket kritik för inhoppet på LT. Göran Greider (bilden t h)på Dalademokraten placerade Åhlström till höger om Djingis khan och Arbetarbladet med flera skrev att Åhlström var en svartfot. Vad jag minns fick Åhlström bara stöd av sin forne vapenbroder på Dagbladet i Sundsvall.

Precis som gång på Dagbladet lade Åhlström om kursen. Nu var det kärnkraft och stordrift som gällde och gärna samarbete med något parti till höger.

När Åhlström slutade på LT mötte jag en folkpatist på stan som beklagade det, ”han är ju faktiskt liberal”. Jag tycker att det citatet sammanfattar det mesta.

Åhlström försvann efter ett drygt år och kvaliteten på ledarsidan höjdes många snäpp när den unge, begåvade skribenten Kalle Olsson tog över. Jag har samma syn på Per Åhlström som Leif GW Persson har på Peter Bratt, den som är intresserad kan ju läsa professorns senaste bok, en mycket intressant skildring.

Man kanske kan bedöma människor efter vilka de väljer som medarbetare. Maths O Sundqvist tillsatte Helene Olausson som direktör. Hon saknade i alla delar den sociala kompetens som Sundqvist besitter. Olausson var arrogant och maktfullkomlig, utan kunskaper i tidningsfrågor och utan vilja att lära sig. Hon pratade mycket men saknade förmågan att lyssna. Den andra som ägaren förlitade sig på var konsulten Christer Björklund, som hade ungefär samma framtoning som en pingstpastor och som tveklöst var inhyrd som torped. Ett av påfunden från Björklund var att satsa på en koppling mellan prenumerationen och VISA-kortet, något som skulle ge Länstidningen enorma upplageframgångar, det talades om tiotusen exemplar i ökning på ett år, vilket skulle vara rekord i svensk press. Upplagan fortsatte dock att falla. Björklund tog också initiativ till en särskild bilaga och där var det dyrare att annonsera än i den vanliga tidningen. Följden blev givetvis att annonsörerna sa ”men då tar jag annonsen i den vanliga tidnigen istället”. Satsningen kostade många miljoner men bidrog bara till att göra nya hål i det rostiga skrovet

Men i vissa avseenden och vissa situationer hade pengar ingen betydelse. Firman lade ut miljoner på att ta råd från en idiot till konsult, samtidigt som Sundqvist ofta klagade över att chefslönerna var så höga och ansåg att tidningen inte hade råd med mitt avtal.

I botten tror jag att det fanns ett stort socialt komplex hos Sundqvist. Den verbala miljön var ovan för honom. Han var van att syssla med bussar, sågverk och pumpar. En verksamhet utan större realvärden gjorde honom konfyst. Dessutom fanns det av tradition en stor frihet för redaktionerna. En normalt funtad tidningsdirektör lade sig inte i redaktionens arbete, även om det kliade i fingrarna. Den vanliga befälsordningen gällde inte. Sundqvist ägde tidningen men fick finna sig i att bli ifrågasatt och kritiserad (som när vi uppmanade honom att sälja aktierna). I sågverksmiljön riskerade han inte att bli utsatt på samma sätt.

Det handlade om en kulturkrock.

Men nu skulle ägaren skapa ordning på torpet. Det innebar att gamla chefer fick sluta, att man flyttade till nya lokaler (i en av Sundqvist ägd fastighet i centrala Östersund) som rustades upp för enorma summor. Ja, man satsade stort på utanverket. LT skulle vara något att visa upp för andra. Men upplagan föll som ett blysänke. Till sist hade man nått nivån som gjorde LT berättigat till presstöd och samma dag erbjöds tidningen till ÖP. Sedan dess har upplagan fortsatt att falla; LT är den stora förloraren i den svenska pressen under seklets första årtionde. Självfallet är det tragiskt men inte förvånande.

Sundqvistregimen var förödande för tidningen. Men var det inte så att finansmannen räddade tidningen från konkurs? Nej, konkurs var aldrig på tapeten. Självfallet skulle Centerpress har lagt upp de pengar som behövdes om inte Maths O Sundqvist kommit in i handlingen.

Jag hade aldrig svårt i kontakterna med Sundqvist. Han var lätt att ha att göra med och kunde vara underhållande. Men intrycket var att han dolde mycket bakom det godmodigt leende ansiktet. Olausson och Björklund fick vara exekutorer. Ofta var det hart när omöjligt att få kontakt med huvudägaren. Han fanns inte på nätet, svarade inte i telefon och gav mycket svävande besked om när han skulle dyka upp. Vid tre tillfällen avtalade han tid med mig men kom aldrig, vilket knappast var tillfälligheter eftersom Sundqvist i andra avseenden inte visade några drag av senilitet. Det var inslag i ett maktspel. Sundqvist gillade också att säga ”jag kommer till tidningen före sexton i dag”. Ofta dök han inte upp. Det var omöjligt att avtala en exakt tid. Men många människor fick vara beredda att det kunde bli möte när som helst, före sexton. Det var en arrogant stil, ett sätt att sätta människor på plats och visa hur maktordningen var.

Detta att avlöna andra för de obehagliga uppdragen tyder ju på rädsla och svaghet. Och jag upplevde Maths O som alltid leende och alltid undanglidande.

Sundqvist var ju mycket lyckosam i affärsverksamheten, den som inte gällde tidningar. Miljard lades till miljard. Sundqvist hamnade högt upp på listan över landets rikaste personer. Men i samband med finanskraschen i USA gungade det i Sundqvistimperiet. Idén var ju att låna pengar och köpa aktier och sedan låna nya pengar med aktierna som säkerhet och köpa än fler ägarandelar – och så vidare. Men det blev ju allt större ränteutgifter. Till sist fanns inte pengar till bankerna och Sundqvists aktieinnehav såldes av. I begreppet riskkapitalist ligger ju att det handlar om risktagande. Men det glömdes liksom bort. Man framställde det som att Sundqvist hade guldtackor för arton miljarder i källaren i Högfors slott. Det var många devota idolporträtt av den exotiske finansmannen. Vad jag minns var det bara Affärsvärlden som verkligen granskade Sundqvistimperiet och tidigt flaggade för att det handlade om överbelåning.