S har alltid valt fel ledare

Socialdemokraterna har alltid valt fel ledare.

Under Olof Palmes tid var det många som pekade på ideologen C H Hermansson i Vänsterpartiet som ett lysande föredöme. Där hade Palme något att lära. På åttiotalet var det en del socialdemokrater som menade att S-ledaren skulle lära av Folkpartiets ledare Bengt Westerberg, som i valet 1985 fick över fjorton procent (Westerbergeffekten).

Ingvar Carlsson (bilden överst) var för grå och formell. Inte skulle han vinna några val. Partiet behövde en visionär kraft.

Göran Persson var en buffel. När han var Trivsel-Torsten med halva svenska folket tyckte en del S-märkta att det var ovärdigt. Ofta pekade man på Gudrun Schyman som ett föredöme.

När Mona Sahlin tillträdde deklarerade en del S-märkta att Maria Wetterstrand borde vara S-ledare och att de skulle rösta på henne i valet.

Och när Håkan Juholt tog över var det ungefär samma analys. Mot slutet av Juholteran framhölls vänsterpartisten Jonas Sjöstedt som idealpolitikern. Och Stefan Löfvén (t h)kommer också att dra det korta strået vid jämförelser med en del andra.

Det är konstigt att ett parti som haft sådana enorma historiska framgångar alltid valt fel ledare.

Varför fick då Juholt en majoritet emot sig? Jag tror inte att det finns ett entydigt svar. Han gjorde misstag som underlättade för de krafter i och utanför partiet som arbetade för en nyordning. Utan misstagen skulle kritiken ha runnit av. Men för varje ny affär blev det allt svårare för Juholt att agera med auktoritet och övertygelse.

En del var påfallande snabba att gå ut i medierna och kritisera Juholt; i regel var det personer som i partiledarvalet haft andra kandidater. Det var som om de hade ständig jour och alltid kunde leverera något mot Juholt kritiskt uttalande. En del talar om falanger och något ligger det i den analysen. Kritiken handlade inte bara om sakfrågor utan om ledarskapet

Valet av plats för beskedet om avgången säger också något. Juholt for hem till Oskarshamn och talade på ett köpcentrum, där människor ropade NEJ när han berättade att han beslutat sig för att avgå. Sveavägen 68 hade varit den naturliga platsen. Men var Juholts val också en markering? Man kan tolka det så. Han åkte från Stockholm, där han alltid haft ett svagt stöd. Oskarshamn blev verkligheten och köpcentrat blev en kontrast till det politiska spelets skuggiga rum. Han distanserade sig från dem som avsatt honom.

Många politiska kommentatorer i press, radio och teve trodde att Mikael Damberg eller Sven-Erik Österberg skulle bli partiordförande efter Mona Sahlin. Det handlar om mycket välavlönade personer som ska ha fackkunskaper om vad som händer i den politiska sfären. När det så kom besked om att valberedningen fastnat för Juholt var det svårt att förstå för medlemmar i kommentatorsskrået. De hade ju haft helt fel i sina analyser, tvärsäkra påståenden om att exempelvis Damberg skulle ta över. Fanns det ett visst revanschbegär? Inte alls uteslutet. För flera månader sedan sa SVT:s Marit Silberstein att det bara var timmar kvar innan Juholt skulle avgå. Många var beredda att snabbt flagga ut S-ledaren.

Juholt var så långt från elit man kan komma. En lokalredaktör från Oskarshamn, en ganska anonym riksdagsledamot som aldrig skrivit deckare eller glassat med eliten – att han helt plötsligt var kandidat till statsministerposten var väl inget annat än en utmaning mot eliten? Fanns det ett intresse hos exempelvis den politiska och massmediala eliten att knäppa uppstickaren på näsan? Kanske var det så. Många av kommentatorerna var mycket nöjda när Juholt kastat in handduken. De hade ju fått rätt! Men hade de inte också bidragit till S-ledarens fall genom en intensiv punktmarkering och ibland ett ganska öppet klassförakt mot Oskarshamnspolitikern?

Nu tror jag inte att kommentatorerna kan avsätta någon från en post. Det måste finnas förutsättningar (vilka man i sig kan vara med att skapa) för att peta någon.

Göran Persson hade inga varma relationer till partibyråkratin vid Sveavägen 68. Persson kom utifrån och accepterades inte fullt ut av många Stockholmssossar. När moderater i Stockholm försökte störta Bo Lundgren från Skåne skrev Persson ett deltagande brev till Lundgren. Han visste ju hur det var.

Den kloke Karl-Gösta Bergström (tidigare på SVT, nu på Expressen) sa i ett av teveprogrammen att läget inte alls är så hopplöst för oppositionen. Det skiljer ju bara några procent till Alliansen. Det är en viktig synpunkt som kommit bort i analyserna. En del suckar ju att Socialdemokraternas storhetstid är över och att det närmast är en naturlag att högerkrafterna ska styra under överskådlig tid. Men det behövs inte så dramatiska förskjutningar för att Alliansen ska förlora makten 2014. Det är mycket möjligt att en ny S-ledare ganska snabbt kan redovisa bättre siffror och att Jonas Sjöstedt som ledare för V kan samla fler väljare. I den kampen kan faktiskt Miljöpartiet bli den stora förloraren.

Dessutom kan den djupa krisen för S leda till att Stefan Löfvén får ett mycket starkt internt stöd. Alla med vettet i behåll inser ju att det är kört om man efter några månader börjar den interna trätan igen. Jag såg att EMU-motståndaren Leif Pagrotsky (uppe t v) välkomnade valet av Löfvén, som ju pläderade för en svensk anslutning till skvalpvalutan. Den som vill kan se det som ett gott tecken

Att hela distrikt uttalar sitt misstro mot den kongressvalde partiledaren är unikt i partiets historia. Hur skulle Tage Erlander ha agerat om Dalarna uttalat misstro mot honom? Hur skulle Olof Palme ha reagerat om Västerbotten krävt en ny partiledare? Hur skulle Ingvar Carlsson ha gjort om Göteborg krävde att han skulle avgå? Det är otänkbart med den typen av uppror. Och en förklaring till Socialdemokraternas unikt långa maktinnehav är just förmågan att hålla ihop. När klubben hade fallit ställde man upp. Majoritetens linje fick gälla. Nu lever vi i en annan tid. Den som blir sur över partiledarens insats kan Twittra och snart når det Expressen eller TV 4. Men tekniska innovationer innebär inte att sammanhållning blir något omodernt. Om den medlemsvalda kongressens beslut förkastas av partidistrikt urholkas den gemensamma styrkan. Anarkin väntar runt hörnet. Ingen kan lita på att något ligger fast.

Men nu tror jag att alla ha fått sig en tankeställare. Stefan Löfvén kommer att få ett starkt stöd, eftersom det är Chansen för svensk socialdemokrati. Missnöjda kommunalråd kommer att tänka sig för innan de skickar iväg nedgörande Twitter. En del socialdemokratiska chefredaktörer kanske inte gör sig till kampanjledare för en viss person, vilket skedde inför det förra partiledarvalet. Och partidistrikt som är missnöjda drar sig för att gå via Ekot.

Mycket handlar om att återvinna organisatorisk styrka, något som ger politiska framgångar. Carin Jämtins viktigaste uppgift är att bygga en stark partiorganisation.

Sten Andersson var den bästa partisekreterare socialdemokraterna haft. Men det förekom interna strider under hans tjugoåriga tid som partisekreterare. Sten åkte runt i landet och träffade arbetarekommuner där falangstrider lamslagit arbetet. Först pratade han med falang A, sedan med falang B, därefter utarbetade han en kompromiss och försökte få A och B att skaka hand. Ofta lyckades det men ibland hade partisekreteraren inte hunnit passera kommungränsen innan striderna var igång. Jag tror att resorna var nyttiga, ett sätt att visa att partiledningen brydde sig om politiken i Ytterforsnäs. Ibland bröt sig delar av arbetarekommuner ut ur partiet.

– Men vi i partiet…, sa en av utbrytarna.

– Vi? Du tillhör ju inte längre partiet! sa Andersson, som många år senare sa att det blänkte till i den gamle mannens ögon.

Så det här med strider mellan olika grupperingar är alltså inget nytt under solen. Det nya är kanske att budskapen nu lättare tränger igenom och att en del upptäckt att se lätt kan segla in i offentligheten genom att gå till angrepp.

Det är en fullt realistisk bedömning att Socialdemokraterna under året åter blir landets största parti. Chansen är god att det blir regimskifte i valet 2014. Men då måste man sluta leden och sluta upp bakom Löfvén.