Memoarer (5)

Rolf Alsing blev chefredaktör för Nya Norrland år 1974. Vi kom att samarbeta en hel del. Både Alsing och jag var ju ensamma på respektive ledarredaktion så om det skulle bli något ledigt måste vi vissa dagar byta material. Alsing var bara 27 år då han tillträdde på NN och han hade en egen, underfundig stil. Jag minns att han en gång skrev om en dröm om en enorm pizza. I vanliga fall skrev man inte sådant på en ledarsida, det var ju finrummet i tidningen. Jag tror att Rolf Alsing betydde en del för att utveckla landets ledarsidor.

Vid ett tillfälle skrev Alsing en krönika om att det var varje socialdemokrats plikt att sabotera den borgerliga regeringens energipolitik. Det gällde ett elda mycket och bada ofta. Krönikan var mycket rolig men det tyckte inte statsminister Thorbjörn Fälldin, som bodde i NN:s spridningsområde. Han tog med allvarsmättad ton upp Alsings krönika i riksdagen men Palme kunde (jag tror att det var efter ett samtal från Alsing) berätta att det rörde sig om en ironiskt hållen text.

Rolf och jag tyckte att företagsmötena i Härnösand var lika tråkiga. Vi skrev lappar till varandra och försökte genomlida sammanträdena. Och man hade ju alltid ett bra argument att bryta upp: ”Jag måste skriva till morgondagens tidning.”

Trots att tidningsföretaget gick dåligt var det i samband med styrelsemötena ofta middag med dryck. Man sade att eftersom det inte utgick något arvode för uppdraget så kunde man bjuda på mat. Visst var det en spritkultur. Företaget hade inte som Sundsvalls Tidning en representationsvåning utan det blev istället möten på olika krogar. En av ledamöterna hade grava alkoholproblem men det hindrade inte att man bjöd vidare. Mycket av den borgerliga företagskulturen hade kopierats och jag greps ibland av misstanken att man ville visa sig vara lika goda tidningsdirektörer som de borgerliga.

Alsing försvann till Stockholms-Tidningen som startade om år 1980. Han och chefredaktören Sven O Andersson satt i lokaler i centrala Stockholm. Alsing skrev ledare för papperskorgen för att hålla sig i trim. ST var en pigg tidning och man kunde ana Alsings drivna journalistik bakom en hel del. Men ekonomiskt var ST en katastrof, vilket bland annat berodde på att man inte byggt upp en effektiv annonsförsäljning. Tidningen lades ned år 1984. En utmärkt journalistisk produkt men ingen ekonomisk succé. Ytterligare ett bakslag för ett tidningsprojekt i arbetarrörelsens regi.

Konstruktionen med huvudredaktion i Sundsvall och tryckeri i Härnösand var omtymplig. Det bästa hade varit om Dagbladet tryckts hos Sundsvalls Tidning. Men bildandet av Mellannorrlands Tidnings AB var ett sätt att rädda Nya Norrland, som inte erhöll presstöd. Hela idén var väl också ett uttryck för tron på att stordrift och fusioner med automatik leder till förbättringar.

A-pressen i stort var alltid i kris. Innan krisprogram A avslutats sjösattes krisprogram 2. Alltid var det någon tidning i landet som hade det speciellt svårt och där tipset var en snar nedläggning. Men så sköt rörelsen till mer pengar och utgivningen var tryggad ännu en tid. Självfallet var det svårt för alla att arbeta i denna katastrofmiljö – svårt för de anställda, ledningen, styrelsen och andra berörda. Olika regimer inom A-pressen lanserade olika koncept men det fanns ingen dunderkur. I dag är arbetarpressen bara en spillra. Borgerliga konkurrenter har köpt upp gamla A-presstidningar eftersom de genererar presstödspengar. Så är fallet i Sundsvall, Östersund och många andra städer. En sak är då klar: inte hadeGunnar Sträng och Gunnar Hedlund en susning om den möjligheten när de konstruerade ett system för att rädda mångfalden i den svenska pressen. Borgerliga tidningskoncerner, som spridit budskap om att marknadskrafterna ska få större spelrum, tjänar stora pengar på ett slags planekonomiskt system.

Men åter till åttiotalet.

När Nya Norrlands chefredaktör slutade lanserades idén att ha en gemensam chefredaktör för de båda tidningarna. Jag erbjöds jobbet och tackade ja till erbjudandet. Men då vaknade partiaktivister i Ångermanland. Inte skulle väl chefredaktören sitta nere i Sundsvall? Direktören Ebbe Nordin tog upp tråden.

– Du måste sitta i Härnösand, sedan är det ju din sak om du väljer att jobba från Sundsvall någon dag i veckan.

Om man inte fick välja tjänstgöringsort, vilken frihet skulle man då ha i övrigt? Det var inte lockande att pendla till residensstaden, särskilt inte då jag hade två mindre barn som krävde sin tid. Jag återtog min ansökan och om jag minns rätt så annonserade man på nytt. Sista ansökningsdagen ringde Nordin.

– Jag har inte sett någon ansökan från dej.

– Nej, jag tänker inte söka jobbet.

– Nähä… Ja, hej då.

De socialdemokratiska chefredaktörerna hade en egen förening som hade till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen. Klubben ställde helhjärtat upp bakom mig.

– Vi ska avråda alla som hör av sig från att söka jobbet så du är nog snart tillbaka.

I efterhand har jag fått veta att en del kandidater drog sig ur när de fick veta omständigheterna.

Men till sist fann ledningen en man vid namn Per Åhlström, som varit chefredaktör för Metallarbetaren och arbetat i regeringskansliet, som informationssekreterare hos statsrådet Birgitta Dahl. Hans dåvarande svärföräldrar bodde i Ångermanland (svärfadern hade varit andreredaktör på Nya Norrland och vi hade haft ett utmärkt samarbete). Åhlström anställdes och jag fick en uppsägning med internposten. Ebbe Nordin och en blek Åhlström satt i ett konferensrum vid Köpmangatan i Sundsvall och erbjöd mig att bli ledarskribent under Åhlström. Först kicken, sedan erbjudande om en sämre tjänst. Jag tackade förstås nej och blev reporter på Dagbladet; de kunde kicka mig från tjänsten men inte från anställningen. När en hop hästar rymt från en travtränare i Nolby bad jag att få åka på det jobbet. Hästarna fångades in och vi bjöds på kaffe hos tränaren. Det blev ett reportage i tidningen och en mycket trivsam stund

Åhlström styrde snabbt om ledarsidans kurs. Vilken tidning som var mest till vänster i stan, Dagbladet eller Sundsvalls Tidning, var ofta en öppen fråga. Åhlström stod för en högerinriktad socialdemokrati med fötterna djupt förankrade i betongen. Han trodde på kärnkraft och storskalighet, föraktade miljörörelsens krav och ville gärna se en socialdemokrati som samarbetade med något av de borgerliga partierna. Det handlade mycket om bilismens usla villkor, sällan om miljöhot och internationella kriser.

De på knagglig prosa framförda ståndpunkterna gillades förstås av företagare, som inte hade väntat sig detta på en socialdemokratisk ledarsida. Och vem hade gjort det?

Jag förstod det inte då men Åhlströms politiska linje förebådade en djupare kris för arbetarörelsen. Inte så att han som person spelade något annat än en blygsam statistroll men det var detta att socialdemokratiska budskapet tunnades ut på många håll. Likheten med vad som stod att läsa på borgerliga ledarsidor var ibland obetydlig. I första hand var det fråga om ren maktpolitik. Genom att vinna stöd hos Folkpartiet eller Centern kunde Socialdemokraterna hänga kvar vid makten. Ideologi blev bara en belastning. Allt som luktade vänster skulle bekämpas.

Detta att en ny chefredaktör sätter sin egen prägel på tidningen är inte alls konstigt. Men visst sved det i hjärtat när gamla Dagbladet blev arbetarrörelsens mest högerorienterade tidning, lomhörd för den nya tidens krav och allmänborgerlig i sin framtoning.

Men det som irriterade mest var att Åhlström ställde upp på maktspelet och struntade i den socialdemokratiska chefredaktörsföreningens blockad. Den egna karriären var viktigare än några principer. Åtskilliga menade att Åhlström agerade som en svartfot.

Samme man skulle dyka upp senare i mitt liv, i samma skumma roll.

Pingsten 1985 ringde legendaren Christer ”Chritan” Sjöström och frågade om jag ville bli chefredaktör för Länstidningen i Östersund. Det krävdes ingen lång betänktetid. Vid midsommartid var det hela klart. Reporterjobbet var i sig kul men att skriva kommentarer till politiska skeenden var trots allt det jag gillade allra bäst. Jag och mina två döttrar flyttade till Brunflo sensommaren 1985, tillsammans med Islandshästen Fengur, och jag började på LT. Ett nytt kapitel i livet inleddes. Och jag som varit övertygad om att jag skulle leva hela mitt liv i Sundsvall…