Memoarer (7)

Vi skulle åka till Bräcke på konferens en dag år 1992. Tidigt på morgonen ringde telefonen hemma hos mig. Det var”Chritan”.

– Har du hört nyheterna?

– Nej, sa jag, vad har hänt..?

– A-pressen har gått i konkurs. Vi ses på tidningen. Konferensen är förstås inställd. O fy fan.

Och nu väntade en de inställda satsningarnas tid.

När A-pressen gick i konkurs 1992 hade LT:s nedgång redan börjat. Men man vet förstås aldrig vad som hade hänt om koncernen hållits vid liv. Kanske kunde LT, med den lysande Christer Sjöström i ledningen, ha återtagit ledningen. Svaren får vi aldrig. Däremot kan man säga att de dåliga åren för LT:s del inleddes just 1992. När A-pressen gått i konkurs skulle det in nya ägare och det blev en kaotisk tid.

Centerpress, som ägde ÖP, var en av spekulanterna på LT. Vi var flera som fick intryck av att något givit löften till den koncernen om att få köpa LT. Men tillfälligtvis överfördes aktierna till arbetarrörelsens reklambolag ARE. Vi var en grupp på tidningen som var intresserade av att köpa men ARE-bolagen viftade med kalla handen. Det måste vara någon eller några med finansiella muskler, menade företrädare för arbetarrörelsens ARE. Vid ett kvällsmöte påVictors advokatbyrå fanns ARE:s vd med på högtalartelefon men det stod klart att de inte ville ha oss som ägare.

In på banan klev då Olle Persson och Maths O Sundqvist, två av länets rikaste medborgare. Vi träffades för ett möte hos Victors och med fanns också landshövding Sven Heurgren. Olle Persson var försenad och vi började mötet. När vi hunnit en bit slogs dörren upp och in kom Olle Persson i jägarkläder. Han kom direkt från skogen. För femtio öre var fick Persson och Sundqvist köpa LT. Nog var det konstigt att länets arbetaretidning helt plötsligt ägdes av länets storfinans.

Men räddade de LT undan konkurs? Icke. Om de inte hivat upp sina femtioöringar skulle självfallet ÖP/Centerpress ha köpt LT. En nedläggning var aldrig ett alternativ. De som sprider den myten är okunniga eller har helt andra syften.

De nya ägarna gjorde inte så stort väsen av sig. Men Olle Persson var ofta kaxig och visste alltid bäst. Han drog sig efter några år ur ägandet i protest mot att Länstidningen var så hård motståndare till ett svenskt EU-medlemskap.

Dessförinnan hade han klagat på den mot EU negativa linjen och det hade nått styrelsens ordförande, MetallombudsmannenSven-Erik Nyberg.

– Kan du inte tänka dej att ta in Kristina Persson som kolumnist på ledarsidan, undrade Nyberg när vi hade ett möte på tidningen.

Kristina Persson var syster till Olle Persson och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Kristina var mycket positiv till ett svenskt EU-medlemskap.

– Det där hörde jag inte, svarade jag Nyberg.

Att styrelsens ordförande har synpunkter på vilka tidningsledningen anlitar som krönikörer måste vara unikt. Men Nyberg begrep aldrig sitt uppdrag och blev därför ett verktyg för huvudägaren Maths O Sundqvist. Nyberg frustade ständigt över de redaktionella kostnaderna, ungefär som att murvlarna med sin verksamhet fördärvade strävan efter att kunna presentera ett fint bokslut.

Vid ett möte försäkrade Olle P att den tidning i länet som pläderade för EU skulle få enormt starkt stöd. Eftersom andelen EU-motståndare var högst i just Jämtland visade det hela att den som är duktig att sälja bilar inte nödvändigtvis är en skarp samtidsanalytiker.

Därefter blev Maths O Sundqvist största ägare. Övriga med aktier var den lokala arbetarrörelsen, insamlingsstiftelsen Länstidningens vänner samt personalen vid Länstidningen.

Var då allt frid och fröjd?

Knappast. Sundqvist var en mycket passiv ägare. Att få att klart besked av honom var lika svårt som att pressa olja ur en gråsten. En gång tågade en tremannadelegation ned till kontoret vid gågatan för att få besked i någon fråga. Maths dök upp efter ett tag, med ett dragspel i händerna, glatt trallande på någon melodi. Några besked fick vi inte men väl några dragspelslåtar till.

Varför finansmannen från Offerdal satsade i LT är det ingen som vet. Kanske trodde han att en av honom tidning skulle gå hans ärenden och öka hans popularitet. Möjligen ville han förbättra relationerna till den socialdemokrati som regerade i landet. Kanske var det prestige: att äga en tidning kanske skulle smälla högre än att äga skog och aktier i det anonyma Hexagon.

Den enda i arbetarrörelsen som tog matchen med Maths O Sundqvist var Berit Andnor. När Sundqvist i all hemlighet förhandlat om en försäljning till ÖP och framställt alla andra alternativ som orealistiska, då satte Andnor klackarna i backen. De fackliga funktionärer som satt i LT-styrelsen och i de olika ägarstiftelserna hade accepterat direktiven från Sundqvists kontor på Högfors slott men fick vika sig för den intellektuellt vassa Andnor. Maths O kunde linda ombudsmännen runt fingret. Den sorgliga skaran från expeditionerna i Folkets hus fick mig att tänka: vilken tur att dom inte har mer makt.

I samband med planerna på att sälja LT till ÖP publicerade Christer Sjöström och jag en text i LT, där vi uppmanade Sundqvist att sälja aktierna i LT. Då blev det ingen reaktion – men den skulle komma!

I december 2003 övertog Sundqvist via sitt bolag Skrindan 95 procent av aktierna i Länstidningen. Han tillsatte Helen Olausson som verkställande direktör och förändringens vindar började svepa igenom huset vid Rådhusgatan. KonsultenChrister Björklund anlitades och det var han som skulle verkställa intentionerna från ägaren och direktören.

Sundqvists fastighetsbolag Fabös flyttade in i samma lokaler som LT. Sundqvist dök upp ibland men han hade ingen fast arbetsplats. Brev till Maths O fick man lägga på ett skrivbord hos Fabös, i hopp om att han skulle fiska upp det.

När Sundqvist dök upp var det en stor dag för konsulten Björklund som gick omkring i någon vildmarkskostym och spred sina budskap.

– Maths är i huset! skrek Björklund, ungefär som om påven uppenbarat sig vid Rådhusgatan i Östersund

Jag blev varse att något var i görningen när ledningen satte upp en skiss över hur vi skulle placeras i de nya lokalerna vid Prästgatan, i en fastighet ägd av Sundqvist. Jag fanns inte med på skissen. Visst var det något Kafkaaktigt över det hela. Helt plötsligt borta.

Jag hade ett standardavtal för chefredaktörer i A-pressen som gav oss möjlighet att gå i pension vid sextio. Visst, det var ett förmånligt avtal som Sundqvist accepterat i och med köpet av LT. Sundqvist riktade in sig på detta avtal och sade upp det jag tror två dagar innan det löpte ut (när jag var 58 år, fem månader och 27 dagar).

Det var givetvis en hämnd för kravet några år tidigare på att Sundqvist skulle sälja aktierna i LT. Han ville visa vem som bestämde.

Mitt liv slutade inte med det. Jag fick många nya uppdrag, bland annat på ÖP, och fick ju mer fritid. Birger Ekerlid, som var chefredaktör för den allmänna delen på tidningen och en erkänt skicklig yrkesman, fick även han sparken (det var innan jag fick respass).

En uppsägning skulle ta arton månader. Om jag sade upp mig själv gällde sex månader. Jag valde det senare alternativet. Att återgå till LT var ogörligt. Maths O Sundqvist såg inga problem med att jag skulle tjänstgöra under den ett och ett halvt år långa uppsägningstiden, vilket tyder på bristande kunskap om branschen och kanske på brist på empati.

Sven-Erik Nyberg, ombudsmannen i Metall, sade sig vara säker på att jag tänkte sluta vid sextio. Om han haft förmåga att blicka in i framtiden skulle hans bana i livet säkert varit annorlunda. Jag hade inga som helst planer på att sluta vid sextio (nästa gång fyller jag sextiosex och arbetar fortfarande) och det var obegripligt att Nyberg kunde påstå vad jag skulle göra. Vi hade aldrig samtalat om det. Det intressanta i sammanhanget är emellertid att Nyberg pensionerades vid sextio! På den tiden kunde ombudsmännen lägga av vid den åldern och Nyberg utnyttjade det, samtidigt som han opponerade sig mot mitt avtal. Visst säger det en del om människan. Och kanske om en rörelse som har den typen av medarbetare.

Förändringarna på LT hade inte varit möjliga om inte fackklubben på LT varit så svag. Anita Näsberg, som var ordförande, agerade mest som ledningens språkrör på redaktionen och möjliggjorde stora förändringar vars resultat man kan se i LT:s tragiska upplageutveckling. LT är ju en av de stora förlorarna på den svenska tidningsmarknaden med ett tapp på femtio procent av upplagan.

I den stämning som skapats på den en gång trivsamma arbetsplatsen valde många att huka och vända bort blicken. En som inte gjorde det var nestorn Agne Svärd, numera nattredaktör på LT, som tog mitt parti och som kallades in till konsulten Björklund för avhyvling. Men Agne var inte den som vek ner sig. Överhuvudtaget var processen på tidningen ett otäckt studium av underkastelse som ibland fick mig att tänka på en ockuperad zon. Sundqvists ägarinsatser, Olaussons stil och Björklund åtgärder ledde till ett gigantiskt fiasko. Om man vill fördärva en tidning så ska man göra som den trion.